Blogg

Jag fick aldrig träffa dig men du påverkar mitt liv varje dag. Du finns med mig i allt jag gör och jag har mycket att tacka dig för. Jag förstår att det låter väldigt märkligt att känna tacksamhet till dig när jag lever med sorgen över att aldrig ha fått möta dig.

Men mitt liv blev så här utan dig. Så otroligt sorgligt att känna denna längtan till dig och aldrig kunna nå hela vägen fram. Det gör också att din påverkan på mitt liv är konstant. Allt jag gör, gör jag med din närvaro i minnet och i hjärtat. Så mycket kärlek som fanns och finns i vår relation. Mitt liv blev inte detsamma efter att hoppet att få möta dig försvann. Mitt liv förändrades för alltid. Du gav mig en sorg med tid för reflektion över vem jag var och vem jag vill vara. Om jag nu skulle leva ett liv utan dig, hur vill jag att det livet ska vara? Kan jag kompensera mitt liv med något annat?

Jag fick möjligheten att gå ner i arbetstid och studera till samtalscoach. Dels för att bearbeta mitt liv men också för att få en ny inriktning i livet med att få stötta andra som går igenom samma sorg. Det är en skön känsla som infinner sig i mötet med andra som har upplevt samma sak som ingen annan kan förstå.

Så du mitt barn hjälper mig att leva ett bra liv. Du finns med mig i min magkänsla i allt jag gör precis som det barn jag en gång var och som också hade en längtan efter kärlek och närhet. Nu kan jag ge henne all min kärlek som jag hade sparat till dig.

Så tack för allt du ger mig. Tack för att jag fick en ny inriktning i livet som coach med möjlighet att hjälpa andra. Tack för att du gav mig möjligheten att få vara mer med mig själv och lära känna mig själv på ett djupare plan. Tack för att jag fick komma närmare en kärlek till mig själv och på så vis se alla möjligheter jag har runt omkring mig. Tack för att jag nu planerar att skriva boken om dig och livet utan dig. Tack för att du vände all din kärlek tillbaka till mig.

Tack

I helgen var jag på styrelsemöte/årsmöte med föreningen Barnlängtan där jag är med. Jag är med där för att föra våran talan och informera om hur de kan forma arbetet så att även vi kan inkluderas. I samband med det hade jag träff med några medlemmar ur facebookgruppen Ofrivilligt barnlös – andra sidan tröskeln – för kvinnor. Är du inte medlem där rekommenderar jag att skicka en förfrågan dit om medlemskap. Där finns många fina medmänniskor som gått igenom samma resa och som finner stöd, tröst och inspiration hos vrandra. Där kan du också hitta andra medmänniskor där du bor.

Avslutade sen helgen med att hälsa på mina syskonbarn och fick leka kurragömma. Tänk att det kan vara så kul. Lek och andra kreativa aktiviteter är frigörande och ökar välmåendet för mig. Hemma utan barn finns sång och dans till hands. Kanske att jag ska vara lite kreativ och satsa på att påskpyssla i år?

Det är en fråga jag idag funderar över.
När jag var inne i min strävan efter att få ett barn hade jag inga gränser för vad jag kunde göra för att uppnå mitt efterlängtade mål. När jag inte blev gravid av oförklarlig anledning tappade jag hoppet och när min cancer kom i vägen kunde jag inte fundera vidare på vad mer jag kunde göra utan lade allt hopp på adoption utan framgång.

Idag finns det massor av forskning på området fertilitet. Forskare försöker utveckla alla möjligheter till att fler ska få barn. Det är en ekonomisk tillgång med fler barn och livet behöver ju på något sätt gå vidare. Men till vilket pris? Hur långt vill samhället att jag ska gå? Ska jag transplantera min livmoder? Frysa ner min ägg för att kunna vänta lite till när jag är yngre? Inget av dessa är någon garanti. Reprounion, ett samarbete mellan Sverige och Danmark i Öresundsregionen,har fått 70 miljoner från EU till att forska om ofrivillig barnlöshet och minska barnlösheten som är för hög idag. Vi ska i Sverige föda 2,1 barn var idag för att hålla i befolkningsmängden. Vi föder idag 1,8. Det är bra att det finns resurser till denna forskning för den behövs för att färre ska hamna där du och jag befinner oss idag.

Kan man leva ett bra liv utan barn?
Jag skulle så gärna vilja att vi någon gång nämndes. Vi som är och förblir permanent ofrivilligt barnlösa. För det är så många som lever med sorgen i tystnad och känner sig så misslyckade. Av all forskning som sker så lyckades jag iallafall ändå inte. BAM! SKAM!

För tio år sedan skrev tidningen Fokus att var sjätte kvinna inte kommer att få barn. Hur ser utvecklingen ut idag? Hur mår dessa kvinnor? Finns det någon som har sagt att de kom ut på andra sidan och fick ett bra liv iallafall? Vilken mediakanal vill skriva om det? När ska de våga? Provocerar vi? Eller är det helt enkel så att samhället inte accepterar oss, så vi försöker göra oss så osynliga vi kan och ingen tror att vi existerar? Kan vi leva ett bra liv utan barn? Även om jag vet att vi kan det så tror jag att det finns många som inte tror det.

Jag fick möjligheten att i ett samtal med Jody fördjupa mig i hennes resa, som jag gärna delar med mig till er alla som behöver stöd och hopp om ett bra liv utan barn.

Lyssna till den inspirerande Jody Day, grundaren av Gateway-Women ett globalt nätverk för att ge stöd och gemenskap till ofrivilligt barnlösa. Även kallad “The inspirational voice of childless-by-circumstance women”

Jody var den första kvinnan jag hittade när jag sökte på nätet, för ca 2 år sedan, efter någonting om hur man kan gå vidare när det inte blev något barn. Jag har sedan dess följt hennes arbete och funnit en förebild som jag inspireras av när jag jobbar vidare med att skapa medvetenhet om ämnet i Sverige. Enjoy ?

Kan man skapa sig ett bra liv utan barn?
Jag trodde inte att det var möjligt. Det skulle bli ett liv med kompromisser och ett ständigt utanförskap.

Det är så det känns när man befinner sig i sorgen, i krisen som kommer och som går i vågor. Det är därför så viktigt att vi får ta tid till att bejaka sorgen och göra det vi behöver för att ge sorgen plats. Först då tror jag att vi kan få syn på ljuset i tunneln.

Jag har just varit på en härlig semesterresa i Japan och jag njöt av tiden där. Jag kunde njuta av att planera (i 4 år), förbereda och att till slut vara i en annan världsdel. Fantastiskt att få ta del av en helt annan kultur. Det kändes skönt att bara få vara jag och göra det som jag ville göra. Även om jag för alltid bär med mig på sorgen av ett barn som jag aldrig fick träffa kunde jag njuta av semestern. Det behöver inte vara så stort som en sådan resa men nu när jag hade möjligheten att göra en sån resa ville jag tillåta mig att njuta av den friheten det innebar. Lite läskigt att släppa taget men viktigt.

Jag njuter även av att sitta hemma och dricka mitt gröna favoritte (gunpowder) hela dagen och en sån sak gör att jag får energi till att bära med mig sorgen.

Just nu läser jag en intressant bok “Mod att vara sårbar” av Brené Brown. Citat från boken:

Ju mindre vi pratar om skammen desto större makt får den över våra liv. Det är svårt att bryta mönstret men så viktigt att inte gömma sig. Jag förstår att bilden av att vi finns måste tydliggöras för att underlätta för alla drabbade.

Om vi tänker på att skam är detsamma som rädsla för att bli utanför, en rädsla för att inte höra till eller vara värd att älskas, då förstår vi också varför så många mitt-i-livet människor engagerar sig överdrivet mycket i sina barns liv, jobbar 60 timmar i veckan eller flyr in i otrohet, missbruk eller likgiltighet. Och jag förstår varför ofrivillig barnlöshet är så traumatiskt och upplevs som ett hot om utanförskap men med ingen utväg att falla ner på.

Skammen skingrades i samma ögonblick som jag förstod att jag inte var ensam – att det jag upplevde var något mänskligt. Tack för att ni finns här och läser och bidrar till gemenskapen!

Det kan vara mer skadligt att inte prata om en traumatisk händelse än att vara med om den. Så viktigt att vi får dela med oss av våra erfarenheter!

Stor kram till er alla därute som kämpar på olika sätt!

Vilken fantastisk dag det blev!
Jag är så glad att jag fick möjligheten att vara med och ordna denna dag. Den blev så bra som jag hade drömt om. Bilderna nedan säger det mesta:

Nu börjar vi förbereda oss för nästa år och att detta blir ett återkommande event!

Denna vecka kom reportaget ”Tillsammans” ut i tidningen Amelia nr 9 (PDF). Där svarar jag och min man Lennart på hur man värnar om relationen när det inte blir barn.

Jag har under en tid varit i kontakt med föreningen Barnlängtan och diskuterat om vi skulle kunna göra någon typ av samarbete. Jag har tyckt att det är lite väl magstarkt att arbeta tillsammans med dem som fortfarande försöker. Men efter några funderingar och mejl-utbyten kom jag fram till att det var en bra idé att göra ett försök. Jag var tydlig med att jag kommer att stå kvar på min plattform “Andra sidan tröskeln” och vara en länk däremellan. Så nu är jag med i styrelsen och min uppgift är att ta hand om alla oss som blev utan och att föra vår talan. 

En del av mötet i Malmö var förlagt på RMC (reproduktionsmedicinskt center). Där fick vi bland annat en rundvisning i lokalerna och ställa alla våra frågor till överläkaren Margareta Kitlinski, ansvarig för assisterad befruktning på kliniken. Jag hade sett fram emot att få ställa frågan om hur de tar hand om alla som inte lyckas. Men de arbetar med landstingsfinansierade IVF behandlingar och de som inte lyckas hos dem går vidare till privata alternativ så hon såg det enbart som en ekonomiskt fråga vem som lyckas. Annars kan man ju adoptera påpekade hon. Så nej där fanns det inget stöd till de som inte lyckas. Margaretas inställning var att alla kan få barn på något sätt med alla möjligheter som finns idag med spermie och äggdonationer. Till slut var jag tvungen att dra min historia kortfattat och berätta att jag inte var ensam. Jag frågade vidare hur hon förklarar att vi i Sverige idag är uppskattade till ca 15% ofrivilligt barnlösa över 45 år. Det hade hon inget bra svar på annat än att det kan bero på ekonomin. Jag tror och hoppas att jag väckte en fundering i henne.

Under eftermiddagens styrelsemöte pratade vi om olika kommande aktiviteter och när vi kom till ofrivillig barnlöshets dagen, som infaller lördagen den 28:e maj, hade jag tagit på mig att anordna dagen tillsammans med Barnlängtans ordförande Hanna Palm. Jag tycker att dagen är viktig för alla oss. Det är en dag då vi får möjligheten att bjuda in intressanta människor och diskutera olika ämnen. Jag kommer att ställa obekväma frågor till alla inblandade och se till att vi synliggörs eftersom det verkar som att inte ens sjukvårdspersonalen på fertilitetsklinikerna vet om att vi existerar. I år hålls dagen i Stockholm. Har du någon specifik fråga eller ämne som borde diskuteras mer? Någon person som du tror skulle vara intressant att diskutera med? Vill du själv vara med som åhörare/betraktare? Varmt välkommen att hålla mig i handen!

Jag funderar ofta på vad det är som gör att vi ofrivilligt barnlösa ovilligt pratar om vår situation. Vad är det som gör att det inte har funnits något dokumenterat i något media? Varför vill man inte söka sig till en gemenskap med andra i samma sits? Svaret på frågan blir oftast skam. Så vad ligger bakom skammen?

I Wikipedia kan man läsa: “Skamkänsla är en upplevelse av att förlora sitt anseende eller gillande hos andra, vare sig upplevelsen är korrekt eller inte. Skamkänslor handlar om föreställningar om hur andra uppfattar ens egen person, vad man har gjort, eller vad man har sagt. Skamkänslor beror på självkritik och ångest inför omgivningens åsikter, samt på social kompetens. Föreställningar som skamkänslor härrör från, grundar sig i personers idealjag, den de vill vara. Idealjaget är det föreställda jag som manifesterar överjaget, det vill säga som lever upp till de värden och de normer som personen har, mer eller mindre omedvetet”.

Idag har jag varit på min kurs på Huma Nova, “Bli den du är”, och idag hade vi en heldag med Mindfulness. Jag gick dit med huvudvärk och en tung kropp men slappnade av mer och mer under dagen. Nu känner jag mig pigg och nyfiken på att lära mig mer. Vi pratade bland annat om tre olika förhållningssätt till livet.

1. Hot – När vi blir utsatta för en hotfull situation utsöndrar vi adrenalin och noradrenalin, som förbereder kroppen på att fly eller slåss. Vi kan känna skam, rädsla, ångest och grunden ligger i att få tillhöra gruppen. Skamkänslor är medfödda och säkrar att vi blir inkluderade i gruppen (social kompetens). Skammen är ett eget rum där vi går in i för att inte synas.
   
   
2. Utforskarsystem – Kroppen har ett eget belöningssystem som aktiveras av Dopamin, som en “naturlig drog”. Den väcker vår nyfikenhet och intresse för saker. Den stärker vårt självförtroende och självkänsla.
   
   
3. Trygghetssystem – Tryggheten får sin näring av Oxytocin. Vi känner oss trygga, ökar vårt välmående och lugnar. Beröring och en lugnande röst tröstar det lilla barnet och även vi vuxna behöver samma omvårdnad av andra och oss själva.
   

Vi strävar efter att få en balans mellan dessa tre. Att vi ofrivilligt barnlösa har så svårt för att tillhöra “vår grupp” tolkar jag som att vi känner sådan skam. Skam över att inte leva upp till de värden vi hade om oss själva och rädsla över vad andra ska tro om oss. De känslorna är så starka att vi inte klarar av att ta in acceptansen att vi är ofrivilligt barnlösa. Vi behöver stärka vårt trygghetssystem med omvårdnad av oss själva och omgivningen. Vi behöver fråga oss själva vad vi behöver, vad kan vi göra för oss själva utifrån vår situation? Kan vi försöka att inte döma oss för hur våra liv blev? Det är inte lätt och det är oftast svårt för omgivningen att veta vad vi behöver.

För mig handlar det om vilka relationer jag omger mig med. Jag har turen som har en fin och trygg kärleksfull relation med min man. Jag har även en samtalsterapeut som jag kan få hjälp att uttrycka mina rädslor hos och som kan spegla mina känslor så att jag kan få en ökad förståelse för dem. Jag har mina syskonbarn som är experter på att uttrycka sina behov och som jag inspireras av att uttrycka även vad jag vill och mår bra av. Att röra på kroppen med dans eller en joggingtur (jag kallar det mest för att haslunka…) gör att jag lättare slappnar av och ett välmående sprider sig i kroppen. Jag kan känna ett lugn av att ha tända ljus omkring mig nu på vintern och att få hålla en varm tekopp. Jag gör så gott jag kan med att ge mig omtanke för att försöka lindra sorgen men ibland bubblar den upp till ytan. Jag tror att allt det här kommer att kännas ännu lättare om vi få vara tillsammans och dela sorgen med varandra och ge varandra omtanke.

Vad behöver du för att du ska känna trygghet och välmående? Vad ger dig lugn?

Idag känner jag mig bekymrad. Bekymrad över hur tufft det är att vara ofrivilligt barnlös i samhället och hur stor oförståelsen är. Vi pratar för lite om hur det är att vara ofrivilligt barnlös. Jag tror inte att människor i allmänhet har en aning.  Det är för skrämmande att hamna i vår situation, värsta tänkbara mardrömmen och där hamnade vi. Omgivningen vill ofta försöka ge oss nya alternativ och ge oss ett hopp. Men det blir ofta fel och provocerar mer. Det finns ingenting som vi inte har tänkt på och ingen historia vi inte har hört. Vi har en sorg och vi vill bli behandlade som någon med sorg. Vi har förlorat ett liv. Ett liv som skulle ha haft min och min mans drag, ett liv som vi skulle få följa genom livet, firat födelsedagar med, lämnat på dagis och stressat från jobbet för att hämta, lyssnat på Idas sommarvisa på skolavslutningen och smittats av förväntan på julafton och tusen andra saker. Vi hade velat vårt barn det allra bästa och strävat så gott vi kunde för att det skulle bli bra.

Vi har det tufft. Varje dag möts vi av situationer då vi försöker hantera sorgen inom oss. Diskussioner på arbetsplatser under lunchraster handlar ofta kring familj och barn av naturliga skäl. Vi gillar barn, det är inte det, men det påminner samtidigt om vad vi inte har och gör att vi ibland behöver dra oss undan och andas. Det är inte något som vi kan ändra på, de som har barn ska självklart få prata om dem. Vi tar oss igenom dagarna med många påminnelser om sorgen och vi försöker lära oss hantera alla situationer. Det är så här vi har det. Men vi behöver stöd från andra i samma situation, vi behöver någonstans att ta vägen med vår sorg och vi vill försöka lära oss att leva ett bra liv utan barn. Vi vet inte hur det ska gå till så vi trevar oss fram steg för steg med hopp om att hitta en ny mening med livet.

Ett tidigare försök att söka bidrag till en förening som handlar om ofrivillig barnlöshet gjordes av föreningen Barnlängtan. Socialstyrelsen avslog ansökan eftersom det inte ansågs vara ett hinder i vår vardag. Barnlängtan gör ett fantastiskt viktigt jobb för så många och jag hoppas de orkar kämpa vidare.