Blogg

Radioprogrammet Karlavagnen

Igår kväll hade radioprogrammet Karlavagnen ofrivillig barnlöshet som tema och med nedan presentation om programmet (delar av den) så hoppades jag att ämnet enbart skulle handla om oss som aldrig får barn men det blev inte riktigt så. Vi är några stycken som aldrig fick barn med i programmet så lyssna gärna:

Lyssna på “I väntan på ett barn”, Karlavagnen, p4

Du som väntat, längtat och hoppats förgäves på ett plus på graviditetstestet – hur har det format dig? Hur hanterar du turerna mellan hopp och förtvivlan? Hur har det påverkat din relation? Var tionde par i Sverige är ofrivilligt barnlösa – trots att det är så vanligt kan den eller de som uppnått en viss ålder utan att bilda familj möta både oförståelse och fördomar från omgivningen. Hur bemöter du det? Och hur mycket måste man egentligen glädjas åt alla andras bebislycka och ultraljudsbilder i sociala medier?

”Min” relation till andras barn

Att leva med sorgen över att aldrig få barn kan ligga till grund för hur relationen med andras barn utvecklar sig. Allting som jag hade sett fram emot att få göra med mitt barn ligger där i sorgen och bubblar. Saker jag hade velat göra, saker jag hade velat handla och händelser jag hade velat vara med om. Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka på vad jag skulle ha velat göra för mitt barn och använder andra barn för att få mitt behov tillgodosett. Vad jag vill går före barnens bästa? Det här är tankar som jag funderat på under påskhelgen då jag spenderat tid med mina kära syskonbarn. Jag skulle vilja köpa allt till dem, men med en följd att de inte uppskattar det de får. De vill ha allt. Kan det bero på att de är vana vid att få saker?

Att handla saker till dem känns som helande terapi för mig, men hur blir det för dem? Kanske skulle de må bra av att få önska sig och längta efter något. Jag vill att de ska vilja ha något som jag kan köpa till dem för det får mig att känna mig värdefull. De som är barn får fylla mina behov. Hur sunt är det? Vad behöver jag bearbeta för att utveckla min relation till dem som är för deras bästa för att bli goda människor med ödmjukhet inför saker de önskar sig? De lär mig hela tiden saker om mig själv. Jag tror att jag börjar förstå att det kan vara en god idé att minska på inköpen till dem och istället göra mer saker tillsammans. Det roligaste på hela påsken var enligt barnen att bowla tillsammans. Att göra saker tillsammans är mer minnesvärt än om de fick köpa en leksak till att lägga i den stora högen. De vill också känna sig värdefulla och upplever det när vi gör något tillsammans som de får känna sig som en del av. De är en del av gemenskapen. Kanske är det detta som föräldrar lär sig tidigare i föräldraskapet än jag i mitt mosterskap? Jag lär mig av att reflektera barnens upplevelser när de har åkt hem. Nu tror jag att jag förstår lite bättre. Jag ska bli bättre på att unna mig själv mer av det jag behöver och inte använda dem till att tillgodose mina behov. Jag längtar efter nästa gång vi ses med mindre affärer och mer upplevelser. Det är där vi kan bygga långsiktiga relationer med många delade minnen tillsammans. Syskonbarnen hjälper mig att bli en bättre människa.

Cellprovtagning – på minerad mark…

Vartannat år blir vi kvinnor kallade på cellprovtagning. Det blir vi för att upptäcka eventuella cellförändringar på livmodertappen och tidigt förhindra att vi drabbas av livmoderhalscancer. Provet går snabbt att ta och utförs på drop-in tider på barnmorske avdelningar.

Jag gick dit idag med raska steg i den första vårsolen. När jag närmar mig huset där mottagningen ligger tar jag upp kallelsen för att se hur jag hittar dit. Barnmorskeavdelningen 1 tr står det. Det är inte första gången jag är där, men det var två år sedan. Idag blir jag överraskad av min reaktion. Överallt finns information för gravida, amningsgrupper och om familjebildning. Jag känner mig på ett minerat område. Det är alltså hit jag skulle ha gått ifall….

Jag sätter mig i en soffa mitt emot ett stort tidningställ. Tidningarna har ett tydligt tema och det är inte riktat till mig. Jag känner mig obekväm.

Väl inne på min provtagning hos barnmorskan tar jag tillfället i akt och frågar om det alltid är hos barnmorskan man gör denna provtagning.
– Ja, svarar hon. Jag berättar om min upplevelse utifrån min ”situation” och hon berättar då att de har pratat om att även ha andra tidningar där.

Barnmorskan tackar för input och jag får uppfattningen att hon kommer att följa upp med att sätta dit även andra tidningar. Jag kände att jag behövde en livboj att hålla mig i där jag satt i väntrummet om så bara en lokaltidning med mer allmänt innehåll.

Jag vet att det finns fler ofrivilligt barnlösa kvinnor ute i landet som upplever samma vånda inför ett besök som detta och som av den anledningen inte går dit. Kanske finns alternativet att få hjälp om man vänder sig till en gynekolog. Kanske kan man välja var man vill gå?

Går du på din kontroll? Hur upplever du det?

Vilka signaler ger den här artikelserien i DN?

Senaste veckan har jag kunnat följa en artikelserie i tidningen DN om att få barn senare i livet. Jag bifogar artiklarna här även om de är låsta för icke prenumeranter men bara så ni får en liten inblick om vad de handlar om. Av sju artiklar handlar tre om äldre som trots allt fick barn sent, en forskare berättar om ökade komplikationer ju senare man föder, en om hur det historiskt ser ut åldersmässigt när vi får vårt första barn och varför vi idag föder vårt första barn närmare 30 år.

Därför väntar fler med att skaffa barn
Gunnel hade gett upp – men när hon var 47 fick hon en dotter
Forskare: ”Onödiga” komplikationer när många föder barn sent
”Som äldre förälder är man lite mer mogen”
Tre procent av barnen föds efter IVF
Efter tuffa behandlingar föddes tvillingarna
Fertiliteten varierar stort mellan individer

Vilka signaler vill reportrarna ge?
Allt beror på vem som läser och jag kan bara gå till mig själv. Om jag var äldre och fortfarande försökte få barn skulle jag se de som fick barn senare som förebilder. Kan de så kan jag. De jag har i min omgivning skulle läsa och också se att man kan lyckas få barn senare i livet och tänka att snart så är det min tur?

I en av artiklarna står det om att många tror att bara man får göra en IVF behandling så blir man gravid. Vad grundar sig den tron? Kan det vara så att det är den bild vi är vana vid att se i media? Den bild som läkemedelsindustrin vill att vi ska se så att vi fortsätter tro på och kämpa med våra IVF behandlingar? Samtidigt som de ger många en möjlighet. Utan hjälpande behandlingar skulle 3 procent av alla barn inte finnas i Sverige idag och jag skulle inte vara moster. 2016 utfördes 19000 IVF behandlingar i Sverige. 1 av 3 blir gravida efter tre IVF behandlingar. Jag vet att jag tänkte att jag skulle fortsätta tills jag blev 1 av de 3.

Det som fortfarande ekar tomt i mediavärlden är just vad som händer med de som aldrig når hela vägen fram.

En av kvinnorna i artikeln som fick tvillingar berättar att hon och hennes man började fundera på vad de skulle göra istället om det inte blev barn. Kanske jobba utomlands? Finns det någon som har gjort det efter sorgen av att inte kunna få barn. Finns det någon som har hittat en ny väg i livet att gå och som lever ett bra liv utan egna barn? De förebilderna skulle jag vilja läsa om i en artikelserie. Min bok är färdigskriven och i den deltar nio kvinnor med deras berättelser om hur det är att leva utan egna barn. Nu ligger den i händerna hos det förlag som jag hoppas ska ge oss en väg ut till alla som känner sig ensamma i sorgen, till alla som behöver en förebild och till dem som inte känner till att vi finns. Kanske kan någon av oss få vara med i nästa artikelserie som skrivs om ämnet?

Vi finns och du är inte ensam!

Rapport från Oslo

Lämnade Oslo fylld av intryck från alla föreläsare och intressanta ämnen som vi diskuterade. Från att välja bort barn, bli pressad av att vara en supermamma som förälder, till att ofrivilligt bli utan barn.

Cristina Archetti ordnade en givande dag för alla som var med. Här presenterar hon en del av sin forskning om hur vi representeras i filmer. Hon belyste även att det för många är ok att skoja om ofrivillig barnlöshet. Något som många mår väldigt dåligt av. Hon jämförde med att det inte är ok att skoja om psykisk ohälsa. Många tror att är man barnlös är livet en fest och det är många gånger den bilden som syns i filmer, när vi inte får rollen som en deprimerad. Detta är andras syn på oss men som vi kan ändra på genom att berätta hur det är.

Robin Hadley, professor i gerontologi, om åldrandets sociala, psykologiska och biologiska aspekter. Inriktar sig på manlig barnlöshet bland äldre och är med i styrelsen för Ageing without children, awoc.org. Jag har läst mycket om honom eftersom han verkar vara den enda i världen som forskat om manlig barnlöshet. Intressant att han har studerat om hur det blir att åldras utan barn. Även om min uppfattning är att England skiljer sig en del från Sverige. Robin kommer även till Fertilityfest i London i maj och jag ser fram emot att få träffa honom där igen.

Med på dagen var också Hilde Haug som arbetar med att göra en dokumentär om sin resa som ofrivilligt barnlös. Hon visade oss ett smakprov på filmen som hon fortfarande samlar material till.

Jag var med och gjorde en presentation om min bakgrund och erfarenhet av att vara ofrivilligt barnlös.

Efteråt hade vi ett gruppsamtal med mig, Hilde och Elisabeth Tötte Hansen som gjort radiodokumentären Aldri mamma. Det var väldigt fint att få samtala med dem om våra erfarenheter och svara på frågor från de övriga, när vi var tre tillsammans. Nu vet jag också lite mer om Oslo 🙂

Untold stories: When the “family dream” goes unrealized

Boken

Jag har länge haft en tanke på att vi inte har en bok att läsa om hur det är att drabbas av sorgen ofrivilligt barnlös för alltid. Tiden har gått och steg för steg har jag närmat mig ”boken”. Det har inte varit en medveten plan utan en process som har lett mig hit. Det fanns till slut ingen annan väg att fortsätta gå. Efter att ha samlat på mig texter i den här bloggen, följt alla diskussioner i facebookgruppen och utbildat mig till samtalscoach kände jag mig redo. Jag är nu i full gång med att fylla ”boken” med innehåll. Jag har fått hjälp av en författarcoach med det jag inte kan, som att göra en struktur av allt material. Jag har fått in bidrag med kvinnors erfarenheter på området och läst forskning om hur vi har det, vilket jag aldrig trodde jag skulle göra.

Jag hoppas att jag får med det som du längtar efter att läsa om. Är det något som du tycker är speciellt viktigt att få läsa om får du gärna meddela mig. Det här är så spännande att få vara med om. Visst är vissa dagar tunga med sorg och jag funderar på om boken bara blir en deppig bok. Men så kommer det glada dagar då jag känner mig hoppfull inför framtiden. Tänk att få möjligheten att bidra med en ökad medvetenhet och kunna ge stöd till andra i samma situation. De dagarna känner jag tacksamhet.

Till dig mitt barn

Jag fick aldrig träffa dig men du påverkar mitt liv varje dag. Du finns med mig i allt jag gör och jag har mycket att tacka dig för. Jag förstår att det låter väldigt märkligt att känna tacksamhet till dig när jag lever med sorgen över att aldrig ha fått möta dig.

Men mitt liv blev så här utan dig. Så otroligt sorgligt att känna denna längtan till dig och aldrig kunna nå hela vägen fram. Det gör också att din påverkan på mitt liv är konstant. Allt jag gör, gör jag med din närvaro i minnet och i hjärtat. Så mycket kärlek som fanns och finns i vår relation. Mitt liv blev inte detsamma efter att hoppet att få möta dig försvann. Mitt liv förändrades för alltid. Du gav mig en sorg med tid för reflektion över vem jag var och vem jag vill vara. Om jag nu skulle leva ett liv utan dig, hur vill jag att det livet ska vara? Kan jag kompensera mitt liv med något annat?

Jag fick möjligheten att gå ner i arbetstid och studera till samtalscoach. Dels för att bearbeta mitt liv men också för att få en ny inriktning i livet med att få stötta andra som går igenom samma sorg. Det är en skön känsla som infinner sig i mötet med andra som har upplevt samma sak som ingen annan kan förstå.

Så du mitt barn hjälper mig att leva ett bra liv. Du finns med mig i min magkänsla i allt jag gör precis som det barn jag en gång var och som också hade en längtan efter kärlek och närhet. Nu kan jag ge henne all min kärlek som jag hade sparat till dig.

Så tack för allt du ger mig. Tack för att jag fick en ny inriktning i livet som coach med möjlighet att hjälpa andra. Tack för att du gav mig möjligheten att få vara mer med mig själv och lära känna mig själv på ett djupare plan. Tack för att jag fick komma närmare en kärlek till mig själv och på så vis se alla möjligheter jag har runt omkring mig. Tack för att jag nu planerar att skriva boken om dig och livet utan dig. Tack för att du vände all din kärlek tillbaka till mig.

Tack

Intervju i Sveriges Radio P4 Malmöhus

I helgen var jag på styrelsemöte/årsmöte med föreningen Barnlängtan där jag är med. Jag är med där för att föra våran talan och informera om hur de kan forma arbetet så att även vi kan inkluderas. I samband med det hade jag träff med några medlemmar ur facebookgruppen Ofrivilligt barnlös – andra sidan tröskeln – för kvinnor. Är du inte medlem där rekommenderar jag att skicka en förfrågan dit om medlemskap. Där finns många fina medmänniskor som gått igenom samma resa och som finner stöd, tröst och inspiration hos vrandra. Där kan du också hitta andra medmänniskor där du bor.


Jag blev också inbjuden till Sveriges Radio P4 i Malmöhus för att intervjuas tillsammans med Helena från facebookgruppen och boende i Malmö, om att leva ofrivilligt utan egna barn. Så glad att de ville ha med oss och hjälpa till att synliggöra ämnet. Lyssna på intervjun här: Sveriges Radio P4 Malmöhus

Avslutade sen helgen med att hälsa på mina syskonbarn och fick leka kurragömma. Tänk att det kan vara så kul. Lek och andra kreativa aktiviteter är frigörande och ökar välmåendet för mig. Hemma utan barn finns sång och dans till hands. Kanske att jag ska vara lite kreativ och satsa på att påskpyssla i år?

Hur långt kan man gå för att få ett barn?

Det är en fråga jag idag funderar över.
När jag var inne i min strävan efter att få ett barn hade jag inga gränser för vad jag kunde göra för att uppnå mitt efterlängtade mål. När jag inte blev gravid av oförklarlig anledning tappade jag hoppet och när min cancer kom i vägen kunde jag inte fundera vidare på vad mer jag kunde göra utan lade allt hopp på adoption utan framgång.

Idag finns det massor av forskning på området fertilitet. Forskare försöker utveckla alla möjligheter till att fler ska få barn. Det är en ekonomisk tillgång med fler barn och livet behöver ju på något sätt gå vidare. Men till vilket pris? Hur långt vill samhället att jag ska gå? Ska jag transplantera min livmoder? Frysa ner min ägg för att kunna vänta lite till när jag är yngre? Inget av dessa är någon garanti. Reprounion, ett samarbete mellan Sverige och Danmark i Öresundsregionen,har fått 70 miljoner från EU till att forska om ofrivillig barnlöshet och minska barnlösheten som är för hög idag. Vi ska i Sverige föda 2,1 barn var idag för att hålla i befolkningsmängden. Vi föder idag 1,8. Det är bra att det finns resurser till denna forskning för den behövs för att färre ska hamna där du och jag befinner oss idag.

Kan man leva ett bra liv utan barn?
Jag skulle så gärna vilja att vi någon gång nämndes. Vi som är och förblir permanent ofrivilligt barnlösa. För det är så många som lever med sorgen i tystnad och känner sig så misslyckade. Av all forskning som sker så lyckades jag iallafall ändå inte. BAM! SKAM!

För tio år sedan skrev tidningen Fokus att var sjätte kvinna inte kommer att få barn. Hur ser utvecklingen ut idag? Hur mår dessa kvinnor? Finns det någon som har sagt att de kom ut på andra sidan och fick ett bra liv iallafall? Vilken mediakanal vill skriva om det? När ska de våga? Provocerar vi? Eller är det helt enkel så att samhället inte accepterar oss, så vi försöker göra oss så osynliga vi kan och ingen tror att vi existerar? Kan vi leva ett bra liv utan barn? Även om jag vet att vi kan det så tror jag att det finns många som inte tror det.

Talking to Jody Day

Jag fick möjligheten att i ett samtal med Jody fördjupa mig i hennes resa, som jag gärna delar med mig till er alla som behöver stöd och hopp om ett bra liv utan barn.

Lyssna till den inspirerande Jody Day, grundaren av Gateway-Women ett globalt nätverk för att ge stöd och gemenskap till ofrivilligt barnlösa. Även kallad “The inspirational voice of childless-by-circumstance women”

Jody var den första kvinnan jag hittade när jag sökte på nätet, för ca 2 år sedan, efter någonting om hur man kan gå vidare när det inte blev något barn. Jag har sedan dess följt hennes arbete och funnit en förebild som jag inspireras av när jag jobbar vidare med att skapa medvetenhet om ämnet i Sverige. Enjoy 🙂