Hej och varmt välkommen till den omarbetade sidan där bloggen blev en hemsida för föreningen för permanent ofrivilligt barnlösa. Jag finns kvar här och kommer att fortsätta skriva om det som kommer till mig i mina olika faser i livet som ofrivilligt barnlös för alltid. Det skulle vara inspirerande om någon mer ville göra ett eget blogginlägg. Har du något på hjärtat skriv gärna ner det och skicka till min mail så kan jag lägga in det här eller så kan du önska ett ämne som jag kan försöka fördjupa mig i.
Andra sidan tröskeln och sluten grupp på Facebook Jag har stundvis saknat att skriva här men det har också varit en bra tid för egen reflektion. Som tur är finns den fina facebookgruppen där jag har kunnat skriva av mig ? Är du inte med där än kan jag verkligen rekommendera den. Du behöver inte vara aktiv i den. Bara att vara med och läsa vad andra skriver kan vara skönt när sorgen gör sig påmind. Du är inte ensam. Sedan sist har föreningen även en offentlig facebooksida dit du kan skicka meddelande via messenger för att ansöka om medlemskap till den hemliga gruppen för kvinnor. Det finns även en sluten grupp för män. På den offentliga sidan lägger jag in länkar till olika reportage och information om vad som händer i ämnet. Än så länge är det mesta på engelska men jag hoppas att det kommer att skrivas mer om ämnet på svenska. Föreningen får jobba på det! Du kan även bli medlem i föreningen och stötta vårt arbete för att synliggöra ämnet i samhället och ge stöd till de drabbade. Hundra kronor kostar det. All information finner du på länken www.andrasidantroskeln.se ”Bli medlem”.
Underbart att vara tillbaka i London och få vara med på en av dagarna Fertilityfest 2018 pågick. Det var en givande dag då jag fick träffa både gamla och nya vänner som liksom jag brinner för att synliggöra ofrivilligt barnlösa för alltid.
Dagens första föreställning var skriven av Camilla Whitehall och handlade om Modern families och olika familjekonstellationer. Däribland det barnlösa paret som fick alla andra att tänka till om livet. En stark föreställning. På bilden pågår en diskussion med (från vänster) regissören Lucy Jane Atkinson, författaren Camilla Whitehill, moderator Natalie Silverman från thefertilitypodcast.com , Anya Sizer från fertilitynetworkuk.org samt Anil Gudi , Gynekolog specialist på fertilitet och speciellt intresse för endometrios.
Min andra session jag gick på var; ”The unborn child”. Den började med att Tessa Broad längst till höger läste ur sin bok ”Dear you” som är ett brev till hennes ofödda barn. Efter henne gjorde Tina Reid en presentation av sina gripande fotografier ”Photos I will never take” som hon tagit med sig själv och en docka. I mitten även här moderator Natalie Silverman. Till vänster om henne Stephanie Phillips, grundaren av World Childless Week. Driver en facebookgrupp, Childlesspath to acceptance. Längst till vänster sitter Robin Hadley, ledande forskare på manlig barnlöshet.
Efter lunch gick jag och lyssnade på Awkward – The language of infertility. Om alla konstiga frågor och diskussioner som kan uppstå om barnlöshet. Här var även två ungdomar med för att prata om ungdomars syn på fertilitet. De hade fått gå en kurs om fertilitet och sa att de lärt sig massor som de inte hade en aning om. De sa även att alla ungdomar tittar på youtube och att det är där man ska vara om man vill dela med sig av information till nästa generation.
På eftermiddagen var det dags för Fertility Fightclub där inbjudna gäster fick prata om det ämne de brann för i 10 minuter. Där inledde Jody Day grundaren av Gateway Women och pratade om hur staten kan hjälpa till att öka födelsetalen genom ekonomiskt stöd till behandlingar. Geeta Nargund fertilitetsläkare och pionjär inom naturligare och mildare IVF behandlingar. Hon pratade om att kvinnor generellt får ta för mycket mediciner i sina fertilitetsbehandlingar.
Jag träffade Lesley Pyne som ger stöd till ofrivilligt barnlösa genom sin blogg lesleypyne.co.uk. Den 18/6 kommer även hennes bok ut; ”Finding Joy beyond childlessness”.
Jag fick Jessica Hepburns nyutkomna bok 21 Miles signerad, om hur hon simmade över den engelska kanalen för att uppmärksamma barnlöshet och intervjuade 21 kvinnor om moderskapet gör dig lycklig.
Det var mycket att ta in under dagen. Många intressanta människor med härliga samtal som är intresserade av samma ämne som jag. Det var en bra dag.
Det glädjer mig att kunna berätta att det har bildats en förening som har fått namnet Andra sidan tröskeln – Föreningen för permanent ofrivilligt barnlösa. Detta skedde lördagen den 14/4 2018 av tillsammans sex kvinnor som alla är med i facebookgruppen Ofrivilligt barnlös – Andra sidan tröskeln – för kvinnor.
Detta kommer bland annat innebära att denna sida, andrasidantroskeln.se, kommer att bli föreningens hemsida och min blogg kommer att flyttas över till lindamalm.se
Jag känner mig tacksam att fler nu vill arbeta med att öka kunskapen i samhället och minska ensamheten för alla drabbade. Ser fram emot att fortsätta arbetet tillsammans med fler.
Nu finns hela dagen i Oslo upplagd som film på Youtube. Dagen är uppdelad i olika block. Jag deltar i mitten på panel 3 som avslutas med en frågestund med mig, Hilde och Elisabeth. I Hildes presentation visas även en bit av den dokumentärfilm som hon arbetar med. Filmen har nyligen blivit antagen av ett produktionsbolag och jag hoppas verkligen att den kommer att visas på SVT så småningom. Cristina Archetti som anordnade dagen finns med i panel 2 med en presentation om hur vi barnlösa har för roller i filmer. Hon har nu gjort en föreställning av hennes föreläsning och den hoppas jag vi snart kommer att få se inspelningen av då hon uppträdde med den förra helgen i Oslo.
Igår kväll hade radioprogrammet Karlavagnen ofrivillig barnlöshet som tema och med nedan presentation om programmet (delar av den) så hoppades jag att ämnet enbart skulle handla om oss som aldrig får barn men det blev inte riktigt så. Vi är några stycken som aldrig fick barn med i programmet så lyssna gärna:
Du som väntat, längtat och hoppats förgäves på ett plus på graviditetstestet – hur har det format dig? Hur hanterar du turerna mellan hopp och förtvivlan? Hur har det påverkat din relation? Var tionde par i Sverige är ofrivilligt barnlösa – trots att det är så vanligt kan den eller de som uppnått en viss ålder utan att bilda familj möta både oförståelse och fördomar från omgivningen. Hur bemöter du det? Och hur mycket måste man egentligen glädjas åt alla andras bebislycka och ultraljudsbilder i sociala medier?
Att leva med sorgen över att aldrig få barn kan ligga till grund för hur relationen med andras barn utvecklar sig. Allting som jag hade sett fram emot att få göra med mitt barn ligger där i sorgen och bubblar. Saker jag hade velat göra, saker jag hade velat handla och händelser jag hade velat vara med om. Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka på vad jag skulle ha velat göra för mitt barn och använder andra barn för att få mitt behov tillgodosett. Vad jag vill går före barnens bästa? Det här är tankar som jag funderat på under påskhelgen då jag spenderat tid med mina kära syskonbarn. Jag skulle vilja köpa allt till dem, men med en följd att de inte uppskattar det de får. De vill ha allt. Kan det bero på att de är vana vid att få saker?
Att handla saker till dem känns som helande terapi för mig, men hur blir det för dem? Kanske skulle de må bra av att få önska sig och längta efter något. Jag vill att de ska vilja ha något som jag kan köpa till dem för det får mig att känna mig värdefull. De som är barn får fylla mina behov. Hur sunt är det? Vad behöver jag bearbeta för att utveckla min relation till dem som är för deras bästa för att bli goda människor med ödmjukhet inför saker de önskar sig? De lär mig hela tiden saker om mig själv. Jag tror att jag börjar förstå att det kan vara en god idé att minska på inköpen till dem och istället göra mer saker tillsammans. Det roligaste på hela påsken var enligt barnen att bowla tillsammans. Att göra saker tillsammans är mer minnesvärt än om de fick köpa en leksak till att lägga i den stora högen. De vill också känna sig värdefulla och upplever det när vi gör något tillsammans som de får känna sig som en del av. De är en del av gemenskapen. Kanske är det detta som föräldrar lär sig tidigare i föräldraskapet än jag i mitt mosterskap? Jag lär mig av att reflektera barnens upplevelser när de har åkt hem. Nu tror jag att jag förstår lite bättre. Jag ska bli bättre på att unna mig själv mer av det jag behöver och inte använda dem till att tillgodose mina behov. Jag längtar efter nästa gång vi ses med mindre affärer och mer upplevelser. Det är där vi kan bygga långsiktiga relationer med många delade minnen tillsammans. Syskonbarnen hjälper mig att bli en bättre människa.
Vartannat år blir vi kvinnor kallade på cellprovtagning. Det blir vi för att upptäcka eventuella cellförändringar på livmodertappen och tidigt förhindra att vi drabbas av livmoderhalscancer. Provet går snabbt att ta och utförs på drop-in tider på barnmorske avdelningar.
Jag gick dit idag med raska steg i den första vårsolen. När jag närmar mig huset där mottagningen ligger tar jag upp kallelsen för att se hur jag hittar dit. Barnmorskeavdelningen 1 tr står det. Det är inte första gången jag är där, men det var två år sedan. Idag blir jag överraskad av min reaktion. Överallt finns information för gravida, amningsgrupper och om familjebildning. Jag känner mig på ett minerat område. Det är alltså hit jag skulle ha gått ifall….
Jag sätter mig i en soffa mitt emot ett stort tidningställ. Tidningarna har ett tydligt tema och det är inte riktat till mig. Jag känner mig obekväm.
Väl inne på min provtagning hos barnmorskan tar jag tillfället i akt och frågar om det alltid är hos barnmorskan man gör denna provtagning. – Ja, svarar hon. Jag berättar om min upplevelse utifrån min ”situation” och hon berättar då att de har pratat om att även ha andra tidningar där.
Barnmorskan tackar för input och jag får uppfattningen att hon kommer att följa upp med att sätta dit även andra tidningar. Jag kände att jag behövde en livboj att hålla mig i där jag satt i väntrummet om så bara en lokaltidning med mer allmänt innehåll.
Jag vet att det finns fler ofrivilligt barnlösa kvinnor ute i landet som upplever samma vånda inför ett besök som detta och som av den anledningen inte går dit. Kanske finns alternativet att få hjälp om man vänder sig till en gynekolog. Kanske kan man välja var man vill gå?
Senaste veckan har jag kunnat följa en artikelserie i tidningen DN om att få barn senare i livet. Jag bifogar artiklarna här även om de är låsta för icke prenumeranter men bara så ni får en liten inblick om vad de handlar om. Av sju artiklar handlar tre om äldre som trots allt fick barn sent, en forskare berättar om ökade komplikationer ju senare man föder, en om hur det historiskt ser ut åldersmässigt när vi får vårt första barn och varför vi idag föder vårt första barn närmare 30 år.
Vilka signaler vill reportrarna ge? Allt beror på vem som läser och jag kan bara gå till mig själv. Om jag var äldre och fortfarande försökte få barn skulle jag se de som fick barn senare som förebilder. Kan de så kan jag. De jag har i min omgivning skulle läsa och också se att man kan lyckas få barn senare i livet och tänka att snart så är det min tur?
I en av artiklarna står det om att många tror att bara man får göra en IVF behandling så blir man gravid. Vad grundar sig den tron? Kan det vara så att det är den bild vi är vana vid att se i media? Den bild som läkemedelsindustrin vill att vi ska se så att vi fortsätter tro på och kämpa med våra IVF behandlingar? Samtidigt som de ger många en möjlighet. Utan hjälpande behandlingar skulle 3 procent av alla barn inte finnas i Sverige idag och jag skulle inte vara moster. 2016 utfördes 19000 IVF behandlingar i Sverige. 1 av 3 blir gravida efter tre IVF behandlingar. Jag vet att jag tänkte att jag skulle fortsätta tills jag blev 1 av de 3.
Det som fortfarande ekar tomt i mediavärlden är just vad som händer med de som aldrig når hela vägen fram.
En av kvinnorna i artikeln som fick tvillingar berättar att hon och hennes man började fundera på vad de skulle göra istället om det inte blev barn. Kanske jobba utomlands? Finns det någon som har gjort det efter sorgen av att inte kunna få barn. Finns det någon som har hittat en ny väg i livet att gå och som lever ett bra liv utan egna barn? De förebilderna skulle jag vilja läsa om i en artikelserie. Min bok är färdigskriven och i den deltar nio kvinnor med deras berättelser om hur det är att leva utan egna barn. Nu ligger den i händerna hos det förlag som jag hoppas ska ge oss en väg ut till alla som känner sig ensamma i sorgen, till alla som behöver en förebild och till dem som inte känner till att vi finns. Kanske kan någon av oss få vara med i nästa artikelserie som skrivs om ämnet?
Lämnade Oslo fylld av intryck från alla föreläsare och intressanta ämnen som vi diskuterade. Från att välja bort barn, bli pressad av att vara en supermamma som förälder, till att ofrivilligt bli utan barn.
Cristina Archetti ordnade en givande dag för alla som var med. Här presenterar hon en del av sin forskning om hur vi representeras i filmer. Hon belyste även att det för många är ok att skoja om ofrivillig barnlöshet. Något som många mår väldigt dåligt av. Hon jämförde med att det inte är ok att skoja om psykisk ohälsa. Många tror att är man barnlös är livet en fest och det är många gånger den bilden som syns i filmer, när vi inte får rollen som en deprimerad. Detta är andras syn på oss men som vi kan ändra på genom att berätta hur det är.
Robin Hadley, professor i gerontologi, om åldrandets sociala, psykologiska och biologiska aspekter. Inriktar sig på manlig barnlöshet bland äldre och är med i styrelsen för Ageing without children, awoc.org. Jag har läst mycket om honom eftersom han verkar vara den enda i världen som forskat om manlig barnlöshet. Intressant att han har studerat om hur det blir att åldras utan barn. Även om min uppfattning är att England skiljer sig en del från Sverige. Robin kommer även till Fertilityfest i London i maj och jag ser fram emot att få träffa honom där igen.
Med på dagen var också Hilde Haug som arbetar med att göra en dokumentär om sin resa som ofrivilligt barnlös. Hon visade oss ett smakprov på filmen som hon fortfarande samlar material till.
Jag var med och gjorde en presentation om min bakgrund och erfarenhet av att vara ofrivilligt barnlös.
Efteråt hade vi ett gruppsamtal med mig, Hilde och Elisabeth Tötte Hansen som gjort radiodokumentären Aldri mamma. Det var väldigt fint att få samtala med dem om våra erfarenheter och svara på frågor från de övriga, när vi var tre tillsammans. Nu vet jag också lite mer om Oslo ?
Jag har länge haft en tanke på att vi inte har en bok att läsa om hur det är att drabbas av sorgen ofrivilligt barnlös för alltid. Tiden har gått och steg för steg har jag närmat mig ”boken”. Det har inte varit en medveten plan utan en process som har lett mig hit. Det fanns till slut ingen annan väg att fortsätta gå. Efter att ha samlat på mig texter i den här bloggen, följt alla diskussioner i facebookgruppen och utbildat mig till samtalscoach kände jag mig redo. Jag är nu i full gång med att fylla ”boken” med innehåll. Jag har fått hjälp av en författarcoach med det jag inte kan, som att göra en struktur av allt material. Jag har fått in bidrag med kvinnors erfarenheter på området och läst forskning om hur vi har det, vilket jag aldrig trodde jag skulle göra.
Jag hoppas att jag får med det som du längtar efter att läsa om. Är det något som du tycker är speciellt viktigt att få läsa om får du gärna meddela mig. Det här är så spännande att få vara med om. Visst är vissa dagar tunga med sorg och jag funderar på om boken bara blir en deppig bok. Men så kommer det glada dagar då jag känner mig hoppfull inför framtiden. Tänk att få möjligheten att bidra med en ökad medvetenhet och kunna ge stöd till andra i samma situation. De dagarna känner jag tacksamhet.