När ska man sluta försöka?

Detta är en stor fråga för de allra flesta som genomgår flera fertilitetsbehandlingar. Att befinna sig i perioden när man försöker är ofta en stor påfrestning i livet. En väntan som kan bli väldigt lång och utdragen. Kommer det att gå eller inte? Barn eller inte barn? En stor livsförändring åt båda hållen.

För att samhället och vården ska kunna hjälpa ofrivilligt barnlösa är det viktigt att förstå den psykologiska påfrestningen det innebär att att behöva tänka tanken på att det kanske inte blir barn. Vi behöver prata om de psykosociala konsekvenserna ofrivillig barnlöshet kan leda till och se framför oss vad ett liv utan barn ser ut för att förstå hela bilden av permanent ofrivillig barnlöshet. Vi behöver se på alla delarna som det innebär att avsluta fertilitetsbehandlingar för individen.

Politiskt är ligger fokus främst på hur långt vi ska gå i med fertilitetsbehandlingar. Det är för många en tragedi att inte kunna skaffa barn, en livskris. Den psykologiska bördan det innebär för med sig att inte bli en del av samhället genom föräldrargrupper, barns skol och fritidsaktiviteter, storhelger som jul och midsommar. Att vara den som står kvar på jobbet när andra gå hem till ett liv de också önskat sig. Att inte få uppleva allt vad ett liv med barn innebär såsom skolavslutningar, skollov och inte få känna den totala närheten till en individ. En självklarhet för många. Ett viktigt tillägg är att ett liv med barn även innebär många påfrestningar för den enskilde individen och att de även upplever kriser på en annan nivå. Här utgår jag dock enbart från den barnlösas perspektiv.

Kan vi tillsammans hjälpa den barnlösa att inte övergå sina egna gränser och gå för långt i att försöka undvika en ofrivillig exkludering i samhället?

Att få barn förändrar livet. Att inte få barn förändrar livet.

“Det värsta var rädslan för om det inte skulle gå.”

Carina Berg har gjort en programserie om ofrivillig barnlöshet, “Var fan är storken” som visas på kanal 5/discovery+. Hon berättar om sina egna erfarenheter och pratar med andra som har haft problem och de som är mitt i processen att försöka få barn.

Hon blir intervjuad i Radio Stockholm om programmet och berättar om svårigheterna under hennes process med att få sitt andra barn. Det bränner till i mig när jag hör henne säga att det värsta var rädslan för om det inte skulle gå. Det är den rädslan vi alla permanent ofrivilligt barnlösa på olika sätt går igenom och försöker hantera. Ensamma, rädda, vilsna med ovisshet om hur framtiden kommer att bli. Hur går man vidare och lever ett liv när det inte blir barn? När kommer det programmet? Om vi har svårt att prata om det kommer ingen annan förstå hur vi har det.

Information, stöd, empati, förståelse, trygghet, acceptans, nystart.

Med detta kan vi klara det.

Vi kämpar vidare!

En podd om oss

Femtipodden vänder sig till kvinnor i femtioårsåldern. Där tar de upp olika ämnen om vad som händer i denna ålder. Ett av ämnena de ville ta upp och prata om var när det inte blir barn. Hur blir livet då?

Lyssna till journalisterna Ulrika Fredrikssons och Johanna Hermann Lundbergs kloka frågor och reflektioner tillsammans med mina erfarenheter samt två till permanent ofrivilligt barnlösas erfarenheter.

https://podcasts.nu/avsnitt/femtipodden/permanent-ofrivillig-barnloshet-zzvjAZhNN

Kropp & Själ P1

Det kom en inbjudan till föreningen Andra Sidan Tröskeln, om vi ville delta i ett program i Kropp & Själ som skulle handla om att acceptera det svåra. Reportern Blenda Setterwall Klingert tyckte det skulle vara bra om någon av oss kunde vara med och prata om att acceptera den permanenta ofrivilliga barnlösheten. Något som kan vara det svåraste att behöva acceptera i livet.

Jag och Anna Lundin blev intervjuade av Blenda som samlade in massor av information genom att ställa genomtänkta och svåra frågor. Efter det skapade hon ett manus som hon läste in tillsammans med våra svar.

Programmet direktsändes med tre psykologer Anna Kåver, Rikard Wicksell och Annika Mörner. De delar med sig av mycket tänkvärda kunskaper på området. Programmet inleddes med en kvinna som efter en olycka fått ställa om sitt liv till lugn och ro i ensamhet.

Lyssna på programmet! https://sverigesradio.se/avsnitt/1663771

En vän som lyssnar?

Hela världen förändrades när barnet aldrig kom. Det sociala kan ofta upplevas som svårt när man befinner sig i sorgen. Det kan bli tomt, mörkt och man kan gå vilse. Vilse med svårt att hitta upp på vägen igen. Var tog vännerna vägen? Hur kan de förstå? Det kan behövas mycket stöd och hjälp att ta sig igenom en svår tid. Men från var kommer stödet?

Ett problem som jag upplever det, är att vännerna som lever med barn kan känna dåligt samvete. Jag fick barn men inte hon. Du kan se sorgen i deras ögon, hur svårt det är för dem att ta in hela situationen. Viljan att hjälpa finns men de vet inte hur. Olika liv på varsin ytterkant. Hur kan vi mötas

Psykologen Stina Järvholm har skrivit på Sahlgrenska Universitetssjukhusets hemsida om Psykologstöd vid ofrivillig barnlöshet; “Som anhörig/god vän vill jag framhålla att man ofta kan stötta genom att erbjuda sig att lyssna utan att försöka komma med lösningar och goda råd; det räcker långt att få dela att det känns svårt

Jag tror att det är svårt för båda. En ny situation med starka känslor. Båda som ett upplevt hot mot varandras livssituation. Lättare att undvika varandra? Vad skulle jag kunna göra för henne kanske vännerna tänker mitt i småbarnslivet.

Lyssna bara på mig utan att relatera till ditt eget liv. Lyssna och låt mig prata. Försök förstå och låt mig försöka förklara sorgen, livet, utanförskapet och saknaden efter ett liv som aldrig blev.

Säg sedan att du hör mig, att du vill finnas där för mig. Säg att jag är viktig för dig även om du inte alltid hinner med att ses. Säg att du uppskattar mig i ditt liv och att du är tacksam för att jag vill berätta för dig. Tänk på mig ibland såsom jag tänker på dig. Vi lever i olika liv men jag besöker gärna ditt liv ibland. Tacksam för att du finns i mitt liv och kan berätta hur det är att leva med barn.

Vänskap med balans. Kan vi försöka?

Tala till dig själv

Livet, utan barn, kan många gånger kännas svårt att ta sig vidare igenom. Man kan känna att det blev “fel”, det var inte så här livet skulle bli. Ett liv med barn hade varit så annorlunda mot hur det blev.

Det kan ibland vara lätt att anklaga sig själv, att det inte gick, att man inte kunde bättre. Med tungt sinne kan det vara svårt att ta tag i saker man faktiskt tycker om. Vad är meningen med livet nu? Den frågan kan vara svår att finna ett svar på innan man hittar det.

Min rekommendation till dig som fastnat i en negativ spiral, eller har en tung period, är att prova att se på dig själv som om du var ditt eget barn. Tänk om det du går igenom hade hänt ditt barn. Vad skulle du säga till honom eller henne? Lek med tanken och prova dig fram.

Du har gjort och gör det bästa av det du kan. Lyssna inåt, andas och känn extra mycket efter något som känns lustfyllt. Under allt det tunga finns det något vackert som också är du. Var barnet, var nyfiken, var snäll mot dig själv. Vad väljer du att göra för dig idag? Vad säger du till dig, till ditt inre barn?

När livet stannar upp

När man ställs inför en kris i livet stannar det mesta upp. Ibland kan man fastna där i chocken eller tomheten. Hur blir livet nu? Vad ska jag ta mig till? Vad vill jag? Vad kan jag? Ensam, oviss, osäker.

Livet blir inte som man tänkt sig, det blir annorlunda. Det kan ta tid att ta sig vidare. Livet behöver en paus för reflektion, vila, ställa om, hitta nya vägar och se nya möjligheter. Det tar olika lång tid. Mycket kan bero på hur livet ser ut på alla andra plan.

  • Jobbet, hur ser min arbetssituation ut?
  • Bostad, hur trivs jag i mitt hem?
  • Fritiden, vad gör jag med min fria tid?
  • Relationer, hur ser mina relationer ut med en respektive, vänner, familj?
  • Hälsan, hur mår min kropp, båden den fysiska och psykiska?

Vilken del känner du dig mest nöjd med? Vilken är nr 2, nr 3… Vad kan du förändra? Inte lätt att veta alla gånger. Ibland får man prova sig fram. Testa olika vägar, backa tillbaka ta en annan väg och pausa däremellan.

Det finns ett bra liv därute. När du är redo att ta ett nytt steg. Ett litet eller ett stort? Det kan leda till något du aldrig hade kunnat tro. Kanske hamnar du på en kurs? Lär dig något nytt? Träffar en bra terapeut som hjälper dig på vägen? Flyttar? Fördjupar en vänskap? Går ner i arbetstid? Börjar arbetsträna? Eller så kommer du till insikt att du befinner dig precis där du vill vara?

Allt börjar med en tanke som kan bli en nyfikenhet. Önskar dig många intressanta tankar och vägar att prova. När du är redo.

Berätta gärna om dina tankar och insikter! Det kan inspirera fler.

P1 lyfter ofrivillig barnlöshet

I våras var Anna-Mia finalist i lyssnarnas val till att bli sommarpratare. När hon inte blev framröstad där, även om vi var många som röstade på henne, blev hon utvald att få göra ett program i P1 radioprogram Svenska Berättelser. Det blev ett starkt, innerligt och uppriktigt program där Anna-Mia håller fanan högt för varenda en av oss. Så tacksam att hon fick göra sin röst hörd i detta program. Lyssnade och blev vaggad i en trygg gemenskap och tillhörighet.

Att delta i olika versioner av rundan tror jag fler av oss har fått känna på. Vad ska jag säga, känslan av utanförskap, den enda i rummet utan barn? Det är en stark känsla som kan framkalla osäkerhet. Jag förstår verkligen att man vill dra sig undan och inte utsätta sig för det. Men ibland blir man bara tvungen. Ny på jobbet? Tjejmiddag med nya ansikten? Kurser? Vad man ofta hör på presentationer är det som är positivt, man vill framstå som “bra” inför andra. Eller så kanske man kan få sympati och medkänsla. Men barnlöshet väcker ofta frågor som Varför? Som om man måste förklara sig. Låt dem inte ifrågasätta din sorg. Det är inte ok. Så vad kan man säga? “Jag har inga barn och försöker hantera samhällets norm med andra barnfamiljer.” Vad skulle du säga?

Du är inte ensam. Vi är många som står vid din sida.

Nu startar jag om!

Efter att i fyra år, sedan januari 2015, bloggat på Andra sidan tröskeln blev namnet såpass etablerat för den permanenta ofrivilliga barnlösheten att det kändes naturligt att Andra sidan tröskeln även fick bli namnet på föreningen som startade i april 2018. Den första föreningen i Sverige för permanent ofrivillig barnlöshet. Föreningen hittar du på andrasidantroskeln.se

Meningen var att jag skulle fortsätta blogga där. Men… jag kände att där är det viktigast med fokus på föreningen och jag kände mig som en talesperson för föreningen. Det har därför inte blivit så många inlägg det senaste året. Jag behövde komma tillbaka till mig själv, mina känslor och upplevelser av livet. Därför flyttade jag hit med bloggen. Det här är jag, mina ord, mina känslor.

Välkommen!

Nytt år nya möjligheter?

Ett nytt år rensar tankarna och kan ge utrymme till att ta tag i något man länge funderat på. Är det nu det ska hända? Är det nu man ska ta tag i hälsan, jobbet, renoveringen, ekonomin, läsa de där böckerna, gå en kurs…. Hmm jag vet inte. Det kan också ge tunga tankar om livet. När de existentiella frågorna fyller ens huvud om vad livet egentligen ska handla om. Hur lever man ett liv?

Jag är inte den jag var förut.
Att leva ett liv utan att vara någons mamma har fått mig att förändras. Jag följer inte strömmen i livet och passar inte in i de tidigare sociala sammanhangen. Jag har dragit mig undan och försökt hitta mig själv. Vem är jag nu? Vem vill jag vara? Det är en ny möjlighet!

Jag ser mig själv ligga i startgroparna till att med vårsolen leva mitt liv som den jag är nu. Jag vet att det gör ont när knoppar brister. Smärtan kan också vara en hjälp till att nå lite djupare ner i själen. Jag välkomnar sorgen och smärtan och det liv som väntar när vårsolen börjar skina upp den gråa, dammiga gatan och jag anar en glädje i mungipan. Det är en utmärkt tid att börja förbereda mig för ett liv utanför bubblan, vinterbubblan och sorgebubblan. Nu är livet upp till mig att leva. Sorgen kommer alltid att finnas där men mitt liv pågår och det vill jag leva så bra jag bara kan. Nu ska jag bara välja hur.

En bra början kan vara att läsa den där boken, träna igång allt som lagrats i kroppen, prova några nya maträtter och göra en utflykt till något nytt ställe. Jag ska bara lägga ett till pussel, sen är jag redo… tror jag. Ett steg i taget. Andas, idag är en bra dag.

Är du redo för något nytt i år?
Var befinner du dig i livet? Vilket är ditt nästa steg? Är det att ta dig ur sängen eller att göra en resa på egen hand? Ska du bli djurägare? Vem är du?

Kram Linda