En vän som lyssnar?

Hela världen förändrades när barnet aldrig kom. Det sociala kan ofta upplevas som svårt när man befinner sig i sorgen. Det kan bli tomt, mörkt och man kan gå vilse. Vilse med svårt att hitta upp på vägen igen. Var tog vännerna vägen? Hur kan de förstå? Det kan behövas mycket stöd och hjälp att ta sig igenom en svår tid. Men från var kommer stödet?

Ett problem som jag upplever det, är att vännerna som lever med barn kan känna dåligt samvete. Jag fick barn men inte hon. Du kan se sorgen i deras ögon, hur svårt det är för dem att ta in hela situationen. Viljan att hjälpa finns men de vet inte hur. Olika liv på varsin ytterkant. Hur kan vi mötas

Psykologen Stina Järvholm har skrivit på Sahlgrenska Universitetssjukhusets hemsida om Psykologstöd vid ofrivillig barnlöshet; “Som anhörig/god vän vill jag framhålla att man ofta kan stötta genom att erbjuda sig att lyssna utan att försöka komma med lösningar och goda råd; det räcker långt att få dela att det känns svårt

Jag tror att det är svårt för båda. En ny situation med starka känslor. Båda som ett upplevt hot mot varandras livssituation. Lättare att undvika varandra? Vad skulle jag kunna göra för henne kanske vännerna tänker mitt i småbarnslivet.

Lyssna bara på mig utan att relatera till ditt eget liv. Lyssna och låt mig prata. Försök förstå och låt mig försöka förklara sorgen, livet, utanförskapet och saknaden efter ett liv som aldrig blev.

Säg sedan att du hör mig, att du vill finnas där för mig. Säg att jag är viktig för dig även om du inte alltid hinner med att ses. Säg att du uppskattar mig i ditt liv och att du är tacksam för att jag vill berätta för dig. Tänk på mig ibland såsom jag tänker på dig. Vi lever i olika liv men jag besöker gärna ditt liv ibland. Tacksam för att du finns i mitt liv och kan berätta hur det är att leva med barn.

Vänskap med balans. Kan vi försöka?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *