Vi alla som har drabbats av ofrivillig barnlöshet har kommit dit genom olika tuffa vägar. Jag har med tiden kunnat urskilja tre olika större grupper.
- Vi som hade allt men ändå inte lyckades. Vi hade en respektive som vi ville få barn tillsammans med. Vi var friska med god kvalité på ägg och spermier. Vi gjorde allt vi kunde med de möjligheter vi hade. Vi gick tillsammans igenom ägglossningstest, väntan på bim, olika IVF, funderingar kring adoption och i bakgrunden lurade tankar med ångest på värsta tänkbara utgång: att leva utan barn. Men det skulle ju aldrig hända att det inte blev barn. Vi testade alternativa behandlingar för att försöka öka möjligheten och för att känna att vi gjorde allt vi kunde. Vi var två med förväntningar. Kanske gled vi isär, kanske blev relationen starkare. Kanske låtsades vi inte om sorgen och pratade aldrig om den eller så pratade vi om den och tröstade varandra.
- Vi som aldrig träffade en respektive att försöka tillsammans med. Vi väntade på att träffa någon som vi kunde dela barn tillsammans med. För det var väl så livet gick till, man träffar någon och sedan blir det barn? Åren gick och vi fyllde livet med andra saker. Men vi hittade aldrig någon som vi kunde dela vår längtan efter barn med. När vi närmade oss 40 och kanske började vi försöka på egen hand. Vi fick själva gå igenom hormonbehandlingar, dyra utgifter för behandling och resa utomlands för att få försöka bli gravid som singel. Vi ville så gärna bli förälder även om det skulle innebära att vara ensamstående.
- Vi som hindrades att försöka på grund av sjukdom. Kanske hade vi med oss en sjukdom från unga år och fick tidigt veta att vi inte skulle kunna bli förälder eller så kom sjukdomen senare. Kanske var det svår endometrios, cancer eller något annat. Kanske gick vi igenom tuffa försök med sjukdomen eller så fick vi aldrig försöka. Vi försöker trots sjukdom leva så bra vi kan men sorgen över barnet vi aldrig fick lägger sig som ett svart täcke över den orättvisa vi drabbats av med den sjukdom vi måste bära med oss genom livet.
Sorgen är densamma men vägen dit skiljer sig på lika många sätt som det finns ofrivilligt barnlösa. Det finns många olika hinder som vi har prövats med på vår väg. Sorgen ser olika ut och beroende på vår egen resa genom livet och de människor vi har omkring oss kan det vara olika svårt/lätt att leva som ofrivilligt barnlös. Det kan vara svårt att komma ut och berätta om sin sorg för vi provocerar och ingen kan förstå vad det är vi går igenom förutom de som är i samma situation. Många väljer därför att inte berätta för någon om sin sorg och en liten del väljer att berätta. Vi kommer från olika håll men vi delar i slutändan samma sorg. Hur vi kan gå vidare och leva ett bra liv utan barn. Tillsammans kan vi hjälpas vi åt.
Kommentera gärna vad du tycker är svårt och om du tycker att jag har missat något som borde vara med i indelningen.
