ILSKA
Det kommer sällan som en chock, ilskan har byggts upp under flera år av kämpande genom flertalet misslyckanden.
När vi väl börjar förstå vad som har hänt, att det inte blev barn kan vi reagera med att aktivera oss med något helt annat. Vi behöver få utlopp för sorgen och tömma det som lagrats inom oss och som har svårt att komma ut. Vi kan börja springa, träna, renovera huset, flytta, eller skriva en bok. Ilskan får saker att hända, på engelska kallas ilskan för fire of life.
Jag visste inte vem jag skulle vara arg på men jag kände att jag bar på mycket ilska. Jag kände mig som i en bubbla där ingen annan kunde förstå vad jag kände. Sparkade jag lilltån i en byrå så det gör sådär fruktansvärt ont utlöstes en ilska och jag ville skrika ut min förtvivlan och slå på något. Jag kände stor sorg, ilska, vrede, besvikelse, frustration, maktlöshet, hjälplöshet, irritation, förödmjukelse och utsatthet.
Hur skulle jag sörja det här? Till slut orkade jag inte sträcka mig efter något mer halmstrå och kämpa emot sorgen. Men hur skulle jag orka att gå vidare och ändra livsinriktning? Det gjorde så ont att inse att jag inte skulle få dela upplevelsen av att se ett barn växa upp tillsammans med Lennart.
Jag hoppades att hitta något annat i livet som skulle göra att sorgen kändes lättare. Jag var så trött på att bära sorgen.
Jag började träna mer. Jag ville ta hand om mig och min kropp. Jag ville uppnå en optimal hälsa och vara stark. Det var som om jag stötte bort sorgen genom att fysiskt anstränga mig. När jag var stark nog skulle jag orka sörja. Men jag blev så trött.
Vi åkte på en träningsresa till Kanarieöarna. Där kunde jag träna hela dagarna. Min kropp var fortfarande sliten efter cellgiftsbehandlingarna och hormonbehandlingen jag genomgick. Men jag hade ingen tid till att ta det lugnt. Jag var otålig. Jag deltog i en bootcamp på stranden och för mig blev den som ett slagfält för mig mot cancern och den barnlöshet den hade orsakat mig. I slutet av träningen rann tårarna och jag kämpade på och sprang sist i mål och kunde då släppa på det tryck som hade byggts upp inom mig. För mig har fysisk aktivitet hjälpt mig att få ur mig alla arga känslor jag burit på. Jag var arg på cancern, socialstyrelsen och rosabandet jippot för alla påminde mig om min barnlöshet.
Vad jag inte visste då var att den resan var ett sätt för mig att dra mig undan, att få distans till livet och ge plats till sorgen. Där kunde jag vänja mig vid förlusten och börja förstå vad som hade hänt och vad jag förlorat. Jag hade kommit så långt att jag hade börjat släppa taget om hoppet och kunde på så vis släppa ut det som låg bakom förnekelsen. På resan hade jag tid och den fysiska aktiviteten hjälpte till att trigga igång ilskan. Det gav mig återhämtning.
