Förnekelse
Alla kan få barn, eller hur? Det är ju så livet går vidare. Så visst skulle jag också bli mamma. Det tog bara lite lång tid. Men med alla möjligheter vi har idag att bli föräldrar så skulle det tids nog ordna sig?
När jag hade 4 misslyckade IVF-behandlingar, bröstcancer och avslagen adoption bakom mig famlade jag runt. Jag kunde inte sluta hoppas trots att loppet var kört. Jag spjärnade emot insikten av situationen och sköt det framför mig. Jag visste någonstans att det var kört men behövde tid att smälta hela resan. Jag ville inte ta in att jag inte skulle få bli mamma. Hur skulle ett liv utan barn se ut? Hur skulle en sorg se ut av ett barn som aldrig kom? Jag väntade in dagen då jag fyllde 43 år och åldersgränsen passerades för att få adoptera. Det var som att jag behövde stänga den dörren själv den dagen även om jag visste att jag inte fick adoptera för att jag hade haft cancer. Men efter den dagen kunde jag mer definitivt lämna adoptionsmöjligheten bakom mig. Nu kunde jag inte skjuta insikten framför mig längre, men hur jag skulle gå vidare hade jag ingen aning om.
Hur såg sorgen ut efter ett barn som aldrig kom? Hur skulle mitt liv se ut utan egna barn? Skulle jag jag gå hel ur det här? Hur stor plats kommer sorgen ta i mitt liv? Jag var rädd, rädd för hur barnlösheten skulle komma att påverka resten av mitt liv. Det var lättare att förneka sorgen och hoppas på ett mirakel. För hur pratar man om något som man inte vill förknippas med och hur sörjer man i ensamhet?
Vi gick på informationsmöte om hur man blev familjehem men insåg då att jag var helt slut både fysiskt och psykiskt. Jag var emotionellt dränerad och hade helt tappat orken. Hur skulle jag kunna ta emot och stötta en annan familj innan jag själv ens hade börjat sörja? Möjligheterna till att bli familjehem skulle finnas kvar först skulle jag läka min egen sorg.
