Läste en riktigt bra artikel av Louise Williams – ”I know the pain of infertility – and talking about it helps”. Artikeln handlar om att kunna prata om sin barnlöshet men att det är så svårt att göra det för vi skäms så över situationen. Om hur svårt det är att sörja eftersom sorgen inte har någon utlösande händelse eller något slut.
…”But unless something goes wrong in that process, that grief can progress: it is, in many ways, clear and uncomplicated. But this grief, this other grief, has no event and no end”.
…”And we grieve the loss. But the loss of what? There is no pregnancy, no child, and therefore no real grief”.
“And yet, research shows that women dealing with infertility experience as much stress as women dealing with cancer. And anecdotal indication from some women who have experienced both cancer and infertility is that they find the infertility harder to deal with. Perhaps because they can can talk about the cancer. Perhaps because the stress and grief of cancer is about a recognised terrible “thing” rather than a “lack”.
Jag har alltid upplevt cancern som en paus i livet men, det är också tack vare att det slutade bra för mig. Jag har också haft fullt stöd från sjukvården med allt vad jag skulle kunna behöva och träffat många andra i min situation genom rehabilitering, bröstcancerföreningen och olika hemsidor, forum på nätet. Men när det kommer till den ofrivilliga barnlösheten, när det inte blev barn, finns det ingenting. Jag tror att det gör det svårare för många att komma vidare.
…”But after two years, I’ve weakened behind the mask. I feel like the experience is changing who I am, and not for the better. I feel embarrassed to be in so much pain about it. I’m afraid to speak about it, in case the pain shows through. I hate being weak in this world that is allergic to vulnerability. And I’m not immune to the taboo. My infertility feels shameful. I feel gauche writing about it. And given the stereotypes surrounding childless women, I’m discovering first hand how confronting writing about it is, and how much courage it takes”.
Enda anledningen till att det är så få som vill prata om det är att vi känner skam. Vi behöver prata om det. Vi behöver lyfta upp ämnet så att fler vågar komma ut med sin barnlöshet och få hjälp att komma vidare i sorgen.
“Silence leaves those people who are coping with infertility unsupported by their communities. And the silence also keeps the experience mysterious, and therefore, pitiable and dangerous, something to be feared”.
Vi har en del att jobba med!
