Var på årskontrollen hos Onkologen i veckan och satt i det bekanta väntrummet med näsan i mobilen. Då ser jag en Damernas värld i ögonvrån med texten “Varför provocerar barnlösa?” Jag hann slå upp sidorna i tidningen och fota artikeln innan min fantastiska onkolog stod framför mig. Läste artikeln “Jag är ingens mamma” i lugn och ro på kvällen. Det är en intervju med kulturjournalisten Annina Rabe som aldrig kände att hon ville ha barn och om hur hon har fått försvara det mot andra. “Vår samtid har gjort en dygd av att ifrågasätta normer, men samtidigt är kärnfamiljsnormen starkare än någonsin. Att inte ha barn, oavsett orsak, medför automatiskt ett utanförskap./…/ Det som förut var en rättighet håller på att förvandlas till en skyldighet. Det verkliga utanförskapet idag består snarare i att inte ha barn och familj än att ha en annan sexuell läggning.”
Hon beskriver det även jag känner om utanförskapet. Vi är en utsatt minoritet utan tillhörighet. Men vi kan skapa nya konstellationer av familjebilden. Det är bara så himla svårt i den här världen där vi förväntas få egna barn. Vi kan ha barn som behöver oss i vår närhet men vi kanske inte kan ta dem till oss. Vi kan ha svårt att se hur vi kan utveckla andra relationer till barn och få ett rikt liv med barn som inte är våra egna. Men ur samhällets ögon finns vi inte och vi får kämpa mot dem och oss själva för att komma åt den kärna vi så gärna vill närma oss, att ha en nära relation och få följa ett annat barn genom livet. Så vad kan samhället göra för oss? Det är bara vi som kan ändra på synsättet genom att öppna oss och visa att vi finns och att vi vill få vara med på ett litet hörn på ett naturlig sätt i en familjebild. Familjebilden håller på att luckras upp med olika mammor och pappor men jag önskar att den kan få gå lite längre och ge oss en liten del att få ge barn en annan vuxen i deras liv som inte är en förälder. Det kanske låter som en lätt sak och jag tror att det fungerar någorlunda i praktiken men jag tror vi måste prata mer om hur andra vuxna personer har varit betydelsefulla för oss i våran uppväxt. Jag skulle vilja höra fler historier och diskutera mera. Vi behöver se att det finns alternativa vägar till att uppnå det som ligger bakom längtan efter att få bli föräldrar.
Vem var betydelsefull för dig i din uppväxt, förutom dina föräldrar?
Årskontrollen hos onkologen gick bra, två kontroller och två år kvar innan jag blir friskriven. Jag kämpar på med min antihormon behandling, en spruta var 11:e vecka i två år till. Längtar efter att få bli av med klimakteriebesvären! Cancern var en tuff paus att behöva ta i livet men den ofrivilliga barnlösheten är en sorg jag får leva med hela livet.
