När jag landade i den ofrivilliga barnlösheten kände jag mig väldigt ensam. Jag ville veta hur andra hade klarat av att gå vidare men hade svårt att hitta ett sammanhang. Det kändes som jag famlade runt i ett mörker. Jag hade fint stöd runt omkring mig och tog hand om min sorg men jag längtade efter andra. Jag ville inte vara ensam i den här situationen.
Till slut så hittade jag en kvinna som hade utbildat sig till coach, var ofrivilligt barnlös och höll i samtalsgrupper. Jag gick till henne under hösten tillsammans med två andra kvinnor i vår situation. Det var väldigt tröstande att få vara tillsammans med andra och bearbeta olika ämnen i våra liv utifrån vårat perspektiv. Jag hoppas att hon kommer att fortsätta med sina samtalsgrupper och att vi som är med kan lägga grunden till en förening under hennes ledning.
Det finns ingen annan som kan förstå hur vi känner oss. Tillsammans blir vi starka och med den styrkan kan vi gå vidare i våra liv mot nya mål. Jag tror att flera av oss bär på mycket frustration som vi kan omvända till styrka. Jag känner en tjej som körde Vasaloppet med hjälp av ren ilska som kraft. När jag tänker på henne ser jag Sarah Dawn Finer framför mig sjungandes “I’m moving on”. Skulle jag sätta ett ledmotiv till den här bloggen skulle det vara den.
Dreaming, hoping, for another try
I’ve been looking, searching, deeper down inside
And if I loose my way, I’ll find another road
Cause I can make a change on my own
I’m moving on
And I’m gonna get stronger now
And nothing will break me down
I will not give in to doubt
Those days are gone
I can be who I wanna be
And start living my life for me
I believe it finally
I’m moving on
