Jag har ofta stött på människor som med stor sorg ser syskon och vänner som får barn efter barn parallellt med sin egen barnlöshet. De kan uppleva situationen som fruktansvärt jobbig. När ett syskon är på gång med sitt tredje barn och du inte har lyckats att bli gravid en enda gång kan det kännas förnedrande att sitta på familjesammankomsterna och prata om barnen och om hur jobbigt de har det att få allt att gå ihop. Men du biter ihop och får utlopp för dina känslor vid ett senare tillfälle, kanske när du slår lilltån i en byrå, rasar ihop och börjar slå nävarna i golvet. Ja, ibland kan det behövas något som triggar igång alla nedtryckta känslor för ibland behöver de pysa ut. Sorgen kommer och går olika starkt genom livet, likaså behöver vi sörja i omgångar genom livet. Men för mig låter det som en dubbel sorg att inte få egna barn och att undvika andras barn, för det är det också många som gör. Jag tror att om man får möjlighet till egen bearbetning av sin egen sorg kan det leda till att man så småningom kan öppna upp för möjligheten att ta emot andra barn i sitt liv och uppleva glädjen som ett barn kan ge en annan vuxen som inte är en förälder.
Jag har alltid varit glad för alla som fått barn i min omgivning. Det har nästan känts som en lättnad att de inte behöver gå igenom det jag har varit med om, för det önskar jag ingen. Jag är samtidigt glad över att få ha andras barn i mitt liv för det var ju det jag hade hoppats på själv. Nu har jag möjligheten att skapa relationer med barn på ett annat sätt och det är jag så tacksam för.
När jag skulle ringa till min syster och berätta att jag hade fått bröstcancer visste jag inte att hon just fått veta att hon var gravid. Det dröjde länge innan hon berättade det för mig och en anledning till det var att hon fick dåligt samvete för att hon hade lyckats och inte jag. Det var jag som hade varit dockmamman när vi var små. När jag fick veta att jag skulle bli moster upplevde jag en av de lyckligaste stunderna i mitt liv. Jag låg hemma i sängen med en långvarig feber mellan mina cellgiftsbehandlingar och försökte få dagarna att gå. Att då få det beskedet gjorde mig så lycklig trots min situation. Jag förstod inte hur ett sånt besked skulle kunna vara förknippat med sorg för min del. Som om det skulle vara synd om mig som fick bli moster? Det var det absolut bästa som kunde hända. Jag såg det som att världen försökte balansera upp den orättvisan som jag hade blivit utsatt för.
En tid senare fick även min mamma bröstcancer, men en mindre variant och hon klarade sig utan cellgifter. I juni 2012 gick vi alla tre i mål. Jag och mamma avslutade våra cancerbehandlingar med 5 veckors strålning och världens underbaraste lilla tjej, Ida kom till världen. Tänk att det kunde komma ut något så positivt ur min tid som cancerpatient. Två kontraster, två olika liv, en graviditet mot en sjukdomsperiod, två kroppar som kämpade för liv.
Idag är jag stolt moster till två underbara barn, Ida och Bror!
