Det fokuseras väldigt mycket i media på våra möjligheter att kunna bli gravida och få efterlängtade barn. Något som jag självklart tycker är bra så att alla kan få veta vilka möjligheter som finns för att uppnå föräldrarskap om det är det som är ett livsmål. Men det tomrum som uppstår när det inte lyckas är så ofantligt stort. Idag var det ytterliggare en sån dag där det var ett helupplslag i DN med ett reportage om möjligheterna till att frysa ner sina ägg för att ta fram senare i livet när rätt partner dykt upp. Jag tycker att det är upp till var och en att fatta ett beslut om det kan vara ett alternativ, men det är också viktigt att tänka på att man aldrig har någon garanti att bli gravid och den dagen när alla möjligheter är slut hade jag gärna haft annat sammanhang med andra i samma situation att vända mig till.
Det var som att sitta på ett fullastat tåg där en efter en klev av och till slut var det bara jag kvar. Vagnen gapade tom och det fanns ingen att prata med om varför det aldrig blev min tur att kliva av. Ändhållplatsen var nådd, tåget stod still och dörrarna var stängda. Hur kan jag ta mig härifrån? Var hittar jag kraften till att försöka glänta på en dörr för att se vad som väntar utanför. Därute ser jag en värld full av mammor och pappor som drar sina barnvagnar, en värld som jag ska försöka anpassa mig till utan en barnvagn att dra. Men då kanske det känns lättare att stanna kvar inne i den tomma tågvagnen. Jag kanske kan leva mitt liv härinne istället och anpassa mitt liv till tomrummet? Hur många lever i en tom tågvagn och behöver hjälp för att öppna upp en dörr till ett meningsfullt liv utan barn.
Min förhoppning och stora önskan är att kunna koppla ihop några tågvagnar och tillsammans öppna dörrar till tusen olika möjligheter till ett annat liv än vad vi hade trott att vi skulle leva.
Tillsammans kan vi hitta en styrka att kliva ut bland barnvagnarna och se världen med nya ögon.
