Var är mitt barn?

  Påsken är över och syskonbarnen har åkt hem. Det var helt underbart att ha dem här. Så mycket liv i deras små kroppar som sprider så mycket glädje till sin omgivning. Jag har fått busa och leka massor och var egentligen ganska trött när jag skulle börja jobba igen. Men när de åkte kändes det i hela kroppen. Jag var glad men också sorgsen över att de inte fanns kvar i min närhet. Samtidigt som jag glädjes över deras besök uppstod en ny känsla. Det var en osynlig skugga som drog runt i lägenheten. Ett tomrum som svepte runt. Vart var vårat barn som skulle finnas hos oss? Som skulle sitta mellan oss i soffan, som skulle äta med oss i köket och leka med våra saker? Det kändes som det fattades någon. Jag och L är en familj som jag är väldig tacksam över, men jag hade önskat oss något mer och nu blev det tomma utrymmet så uppenbart. Hur skulle vårat barn ha varit? Hur skulle en dag som idag sett ut om vi varit fler? Hade vi varit i parken, på museum eller hemma och mjölat ner hela köket när vi bakat något? Snart landar vi i våran vuxenvardag. Jag ligger hemma på soffan med en nyopererad fot (Mortons neurom) och ta tillfället i akt och börjar jobba på ett album med Brors första år, ett som Ida fick med hennes första år. Jag ser fram emot det, att kunna göra allt det som en småbarnsförälder inte hinner med. Jag har förmånen att få vara moster på heltid och kan ge mina syskonbarn allt jag vill och kan. Om 7 veckor fyller Ida 3 år och jag går och funderar på vad jag kan göra för henne till den dagen. Att få ägna mig åt de tankarna tröstar och fyller tomrummet. Jag har en del jag vill ta tag i och ägnar mig åt mina syskonbarn på distans samtidigt som jag lever ett vuxenliv med sovmorgon, restaurangbesök och frivilliga aktiviteter. Jag försöker lära mig att leva med sorgen över ett barn som aldrig kom. En dag i taget.