Sorgebearbetning del 4

Acceptera Att finna sig i vårt "öde" och "sluta fred" med det betyder inte att vi tycker om det eller att det är rättvist. Det betyder att vi slutar kämpa emot och slutar hoppas på mirakel. Vi bär fortfarande på en stor sorg, som på olika sätt kommer att vara med oss hela livet. Men det kan betyda att den energin som sorgen "låste in" blir tillgänglig för oss och kan ge oss nya möjligheter i framtiden. På så vis kan vi försöka förlåta oss själva och orsakerna till barnlösheten blir mindre viktiga. Sorgen börjar läka och det öppna såret blir ett ärr. Det jobbiga med den här fasen, då vi vågar släppa hoppet lite i taget, är att vi också kan uppleva skuldkänslor över att vi kliver över till andra sidan tröskeln. Vi tror att gå vidare betyder att vi aldrig ville bli mammor. Vi vet att det inte är sant men en del av oss kommer fortsätta vara sorgsna och den delen måste också få vara delaktig i processen när vi släpper taget. Så hur kan det gå till när vi släpper taget? Hur ska vi klara av det? Hur ska vi undvika att vara bittra och inte undvika andras barn resten av livet? Det är skrämmande tankar och jag försökte ignorera dem så mycket jag kunde men jag visste att det var oundvikligt att jag till slut måste acceptera mitt öde. Jag gick till en terapeut och försökte förstå min sorg. Vad låg bakom smärtan att leva som ofrivilligt barnlös. Jag försökte dela upp sorgen i olika delar och bearbeta mig fram till något liv som jag kunde uppleva som positivt. Jag försökte verkligen spjärna emot samtidigt som jag accepterade. Jag stod på ena sidan tröskeln och någon (mitt andra jag?) drog i mig för att få över mig till andra sidan. Till slut när jag slutade kämpa emot och kom över tröskeln kunde jag ta hand om mig och den sorg jag hade. Jag fick en distans till den och kunde börja se framåt. Hur ville jag nu att mitt liv skulle se ut? Hur skulle jag kunna kompensera förlusten av ett barn som aldrig kom. Jag försökte tänka vitt och brett. Ville jag bo någon annanstans? Jobba med något annat? Jag försökte se vilka möjligheter jag hade. Jag jobbar fortfarande med det, att ta reda på vad jag nu vill med livet. Det är lätt att tänka att jag nu måste starta ett barnhem i ett fattigt land för att hitta en mening med livet. Men jag tror att vi måste tänka ett steg längre och ta hand om oss själva innan vi kan ta hand om någon annan. Låt sorgen ta tid. Försök prata med andra om sorgen. Det är först när vi kan dela den med andra som vi kan bearbeta. Prata tills du inte orkar prata om det längre. Om du inte har någon som förstår och kan lyssna skriv gärna av dig här eller i ett mail.  Gå med i vår fb-grupp  https://www.facebook.com/groups/432627536903057/ och läs om hur andra har det och känn att du inte är ensam. Vi tar hand om sorgen del för del, kanske tar det aldrig slut men det blir mindre smärtsamt. Var snäll mot dig själv och gör det som känns bra, sorg är energikrävande. Lyssna på musik, jag brukar köra "Moving on" med Sarah Dawn Finer när jag behöver peppas. Skriv ner alla tankar, läs andras historier, sjung, spring, dansa, måla eller vad som ligger dig närmast. Sorg är individuellt! Det är lätt att låtsas att sorgen inte finns när det är jobbigt. Du kanske skäms för det som har hänt (inte ovanligt) och vill inte förknippas med det. Men det hjälper dig inte. Ta hand om dig och din sorg! Ditt liv kanske kommer att förändras på många sätt och tids nog kanske du kan se det som en spännande möjlighet att se vart livet nu kommer att leda dig. Vad kommer du nu få vara med om? Våga släppa in lite glädje den kan sprida sig :-) KRAM