Skilda världar

01/06/2015 21:21 Jag har den äran att vara gudmor till två fina tjejer. Jag ser det som att världen försöker balansera den orättvisa jag känner. När jag inte kan bli mor fick jag iallafall bli gudmor, vilken är en stort uppdrag det med och en ära att få förtroendet från föräldrarna.  Jag är inte religiös på något sätt, tvärtom, så jag har valt att tolka rollen som gudmor på mitt sätt.  Mina guddöttrar kommer att ha mig i sitt liv som en annan vuxen utanför familjen som kommer att se dem för vad de vill vara.  Jag ser fram emot att få vara med när de växer upp. Så fantastisk det är att ha dem i mitt liv lika sorglig är deras  påminnelse till vad jag inte har. Men de hjälper mig att få ha en relation som är närmare än till andra barn och jag lär mig hur barn är i olika åldrar. Jag tycker om barn, det har inte förändrats med min egen barnlöshet. Jag är glad och tacksam för de barn jag får ha i mitt liv. Visst finns det en sorg i min relation med barn men jag vill inte vara utan dem. Jag vill inte heller att någon annan ska vara barnlös om de inte vill de själva. Jag tänker att alla barn som blir till är mirakel och värda att finnas till för mångas glädje. Min äldsta guddotter är 8 år och hon har en storasyster som jag också  har en bra relation med. De fick i julklapp av mig att gå och se Saltkråkan. Vi var där idag tillsammans med deras mamma. Det är väldigt lärorikt att få vara med på ett hörn och se hur mammarollen kan vara. Det förhandlas konstant om vad barnen vill göra och vad de får göra. En helt annan värld mot vad jag själv är van vid. Själva Saltkråkan fokuserar verkligen på familjen och barnen och det väcker som alltid mycket olika känslor. Jag gläds med de barn som får ta del av en sådan fantastisk  berättelse men jag känner mig utanför den gemenskapen som familjerna skapar i idyllen i Skärgården och utanför de familjer som är där och tittar. Var finns vi , för det måste ju finnas fler som jag! Jag önskar så att synliggöra alla oss som känner som jag. Det är tufft och svårt att sätta sig in i  hur en del  mammor sörjer sitt förlorade oberoende och sin saknade identitet, när vi, ofrivilligt barnlösa, samtidigt kämpar med vår ensamhet och utanförskap när vi försöker hitta vår identitet i en kultur som ser moderskapet som det självklara i livet och som vi så gärna hade velat vara en del av.