Skam

Jag funderar ofta på vad det är som gör att vi ofrivilligt barnlösa ovilligt pratar om vår situation. Vad är det som gör att det inte har funnits något dokumenterat i något media? Varför vill man inte söka sig till en gemenskap med andra i samma sits? Svaret på frågan blir oftast skam. Så vad ligger bakom skammen? I Wikipedia kan man läsa: "Skamkänsla är en upplevelse av att förlora sitt anseende eller gillande hos andra, vare sig upplevelsen är korrekt eller inte. Skamkänslor handlar om föreställningar om hur andra uppfattar ens egen person, vad man har gjort, eller vad man har sagt. Skamkänslor beror på självkritik och ångest inför omgivningens åsikter, samt på social kompetens. Föreställningar som skamkänslor härrör från, grundar sig i personers idealjag, den de vill vara. Idealjaget är det föreställda jag som manifesterar överjaget, det vill säga som lever upp till de värden och de normer som personen har, mer eller mindre omedvetet". Idag har jag varit på min kurs på Huma Nova, "Bli den du är", och idag hade vi en heldag med Mindfulness. Jag gick dit med huvudvärk och en tung kropp men slappnade av mer och mer under dagen. Nu känner jag mig pigg och nyfiken på att lära mig mer. Vi pratade bland annat om tre olika förhållningssätt till livet. Hot - När vi blir utsatta för en hotfull situation utsöndrar vi adrenalin och noradrenalin, som förbereder kroppen på att fly eller slåss. Vi kan känna skam, rädsla, ångest och grunden ligger i att få tillhöra gruppen. Skamkänslor är medfödda och säkrar att vi blir inkluderade i gruppen (social kompetens). Skammen är ett eget rum där vi går in i för att inte synas. Utforskarsystem - Kroppen har ett eget belöningssystem som aktiveras av Dopamin, som en "naturlig drog". Den väcker vår nyfikenhet och intresse för saker. Den stärker vårt självförtroende och självkänsla. Trygghetssystem - Tryggheten får sin näring av Oxytocin. Vi känner oss trygga, ökar vårt välmående och lugnar. Beröring och en lugnande röst tröstar det lilla barnet och även vi vuxna behöver samma omvårdnad av andra och oss själva. Vi strävar efter att få en balans mellan dessa tre. Att vi ofrivilligt barnlösa har så svårt för att tillhöra "vår grupp" tolkar jag som att vi känner sådan skam. Skam över att inte leva upp till de värden vi hade om oss själva och rädsla över vad andra ska tro om oss. De känslorna är så starka att vi inte klarar av att ta in acceptansen att vi är ofrivilligt barnlösa. Vi behöver stärka vårt trygghetssystem med omvårdnad av oss själva och omgivningen. Vi behöver fråga oss själva vad vi behöver, vad kan vi göra för oss själva utifrån vår situation? Kan vi försöka att inte döma oss för hur våra liv blev? Det är inte lätt och det är oftast svårt för omgivningen att veta vad vi behöver. För mig handlar det om vilka relationer jag omger mig med. Jag har turen som har en fin och trygg kärleksfull relation med min man. Jag har även en samtalsterapeut som jag kan få hjälp att uttrycka mina rädslor hos och som kan spegla mina känslor så att jag kan få en ökad förståelse för dem. Jag har mina syskonbarn som är experter på att uttrycka sina behov och som jag inspireras av att uttrycka även vad jag vill och mår bra av. Att röra på kroppen med dans eller en joggingtur (jag kallar det mest för att haslunka...) gör att jag lättare slappnar av och ett välmående sprider sig i kroppen. Jag kan känna ett lugn av att ha tända ljus omkring mig nu på vintern och att få hålla en varm tekopp. Jag gör så gott jag kan med att ge mig omtanke för att försöka lindra sorgen men ibland bubblar den upp till ytan. Jag tror att allt det här kommer att kännas ännu lättare om vi få vara tillsammans och dela sorgen med varandra och ge varandra omtanke. Vad behöver du för att du ska känna trygghet och välmående? Vad ger dig lugn?