Sagan om en trädgård

Jag och min man hade äntligen hittat det perfekta huset. Det låg i ett grönskande område med grannar runtomkring på de små gatorna i den lilla byn. Huset var ett enplanshus i vitt sten med en stor trädgård. Här skulle vi odla massor av vackra blommor och njuta av hur de växte och blev stora, vackra blommor.  Det var med den drömmen i huvudet vi flyttade in i vårt hus på Blomsterängsvägen. Jag hade sett hur fint grannarna hade gjort på sina tomter och hämtade mycket inspiration från dem. Alla var väldigt hjälpsamma och de berättade gärna om alla sina blommor i trädgården. De hade till och med en trädgårdsförening i området där alla var med och ordnade olika aktiviteter. Vi såg verkligen fram emot att få vara en del av det gänget. När vi funnit oss tillrätta i huset åkte vi och köpte jord och frön för att äntligen få börja gräva i jorden. Vi vattnade, fyllde på med näring och sprang runt och fnittrade i vår trädgård fyllda av förväntan av vad som skulle komma. Vi pratade om vilken färg blommorna skulle ha, hur högt de skulle växa, om de skulle dofta och hur fantastiskt det kändes att ha allt det härliga framför oss. Vi såg verkligen fram emot vårt nya liv tillsammans med en grönskande trädgård. Vi hade bott enkelt i en lägenhet och rest runt i världen till fantastiska ställen, men nu kände vi att det var dags att slå oss ner i ett hus och skapa en trädgård tillsammans. Tiden gick och ingenting hände. Varje morgon gick jag ut för att se efter om jag skulle se något litet spår av något grönt som försökte tränga upp genom jorden, men jag såg ingenting. Jag ville inte stressa jorden för mycket utan lät den vara förutom lite vatten då och då. Varför ville ingenting växa? Vi pratade med grannarna och alla hade många olika tips. Det hade tagit lång tid för vissa av grannarna, innan det hade börjat växa, det gällde bara att ha lite tålamod. Vi åkte iväg på semester och lät en av grannarna, med den finaste blommorna i sin trädgård, vattna men när vi kom hem efter två veckor hade fortfarande ingenting hänt. Vi blev förtvivlade. Då fick vi höra om en trädgårdsmästare som sålde småplantor som man kunde sätta ner i jorden direkt, som redan var på gång att växa upp. De var ganska dyra men  chanserna att få vår blomstrande trädgård skulle öka betydligt. Vi bestämde oss för att ta av vårt sparkapital och köpa in några plantor till nästa vår. Vi började åter drömma om blommor i olika färger. Vi kände oss lite utanför när alla grannarna träffades i deras grönskande trädgårdar och pratade blommor. Vi var med på några träffar men vi hade inget att tillföra i deras diskussioner så vi drog oss undan mer och mer. Vi tänkte att en dag skulle vi också ha en vacker trädgård och vara med i deras samtal som numera hade utvecklats till både temakvällar och studieresor. En granne hade till och med skrivit en bok om sin fina trädgård. När de åkte på semestrar turades de om att ta hand om varandras trädgårdar och semesterschemat bokades in tidigt på våren. Ingen frågade oss när vi skulle vara borta eller vad vi skulle göra på sommaren. Men den här sommaren såg vi fram emot, i år skulle vi få en lika fin trädgård som grannarna. Vi hade bokat tid hos trädgårdsmästaren där vi skulle få hämta ut våra små plantor. Hon hade varit hemma hos oss och tittat på vår trädgård för att ta fram de plantor som skulle trivas allra bäst hos oss. Vi hade förberett oss och trädgården så mycket som vi kunde och nu var det äntligen dags. Vi ställde in lådan med plantorna i bilen och den dyra växtnäringen som vi skulle använda varje dag de kommande 10 dagarna så att plantorna skulle rota sig ordentligt. Sedan väntade vi igen, nu på att plantorna skulle växa och blomma ut till vackra skapelser. Vi vattnade, hällde på näring, pratade med dem, skyddade dem mot ett häftigt regn och väntade. Efter 10 dagar hade ingenting hänt och till vår stora fasa såg vi hur plantorna började sloka och dag för dag blekna och falla ner mot marken. De hade inte tagit sig, inte en enda. Vi stod oförstående och maktlösa och tittade på. Vi åkte tillbaka till trädgårdsmästaren och berättade vad som hade hänt. Hon berättade att ibland kan det vara så att plantorna inte tar sig första gången och ibland får man försöka fler gånger. Vi bestämde oss för att köpa ett paket plantor till. Sista försöket innan vi hade tömt alla våra ekonomiska resurser. Vi gick igenom samma procedur en gång till. Nu var det dessutom soligt och fint väder och vi kunde till en början se hur blommorna började växa. Vi kunde inte tro att det var sant. Några dagar senare kom besvikelsen då bladen åter började sloka och falla ner. Inga plantor hade klarat sig. Vi såg ingen utväg. Skulle vi ha en trädgård utan blommor för alltid? Då kom en av våra grannar med en stor växt i famnen. När grannen kom närmare såg vi att där växte stora rosa blommor i full prakt. Han sa att vi gärna fick ta över den för han började känna sig igenväxt med alla blommor i hans trädgård. Vi blev överlyckliga. Vi skulle få blommor till vår trädgård! Han hjälpte oss att plantera och kom till en början varje dag och såg att den trivdes. Vi tyckte den var den vackraste blomsterbusken vi någonsin hade sett och vi tog hand om den med nyfikenhet och förhoppning. Vi fick ha den i vår trädgård i 5 hela veckor innan den slakade ihop och dog ifrån oss. Vi sörjde de fina blommorna och alla var förtvivlade. Våra grannar beklagade sorgen men drog sig sedan undan från oss. Vi märkte att de började undvika oss på gatan. Vi hörde dem umgås bakom häckarna bland blommorna. Visst hände det att vi blev inbjudna på något kalas på gatan men vi hittade på ursäkter. Vi orkade inte se en trädgård just nu. Vad skulle vi göra? Flytta från vårt fina hus? Vi valde iallafall att bo kvar. Vi började lägga sten på tomten, det kändes som det rätta elementet för oss i vår sorg. Vi samlade på oss sten för sten, stora som små. Vi byggde gångar och la ut stenarna i olika mönster. Det var en bra bearbetning, att få hålla på med händerna och göra något praktiskt. Med tiden upptäckte vi hur fint det hade blivit runt vårt hus. Det vi hade byggt var inte den trädgården vi hade drömt om, men det var ändå något som vi kunde pyssla med och som inte skulle dö ifrån oss. Vi orkade vara glada igen och kunde komma på oss att längta ut till vår stenträdgård. Vi bjöd in alla grannar på gatan till en grillkväll och de blev förvånade över hur vackert det kunde vara även utan blommor. Vi hittade till slut en annan väg att gå som vi aldrig hade kunnat ana. Vi fick ett bra liv och blev till och med lyckliga till slut.