Livet

I fredags var det dags att ta bort stygnen i foten och ett återbesök till fotkliniken. Ironiskt nog ligger fotkliniken ovanför Fertilitetscentrum där jag utförde alla mina IVF behandlingar. Vägen dit jag tagit så många gånger förut. Märklig känsla. Jag känner mest besvikelse och ilska över att det aldrig lyckades. Jag vill inte ens se åt dörren in till den klinik jag så hoppfullt passerat genom så många gånger förut. Jag tittar ner i golvet och går förbi. Jag vill inte prata om det som varit och som hänt bakom den dörren. Jag vill inte att det ska vara som det är, men jag är också tacksam över att jag har livet. Mina tankar går som ofta till Carina och Jeanette. Två fantastiska kvinnor som jag fick möjligheten att lära känna genom den rehabilitering jag erbjöds på väg tillbaka från min bröstcancer. Jag tyckte det var så skönt att träffa andra i liknande situation och vi följdes åt på vår väg tillbaka. Att deras resa skulle få en annan utgång än min fanns inte i mina tankar. Vi var ju på väg tillbaka, uppåt. När jag fick besked om att Jeanette somnat in ringde jag till Carina för att berätta. Jag möttes av en trött röst när Carina berättade att hon blivit inlagd kvällen innan då de hade upptäckt hjärntumörer. Hur skulle jag kunna berätta för henne om Jeanette och hur skulle jag inte kunna berätta? Idag finns båda med mig som en påminnelse om att ta vara på det liv jag har. De hjälper mig att välja det som jag mår bra av och att vara snäll mot mig själv. Jag är så tacksam att jag fick vara med i en del av deras liv. Det kommer dagar då jag bara vill gräva ner mig under täcket och gömma mig för livet. De dagarna är viktiga att få ha, de är en del av bearbetningen av livet. Sen orkar jag fortsätta igen och bära på sorgen en bit till tills kroppen säger till nästa gång att ta det lugnt och vila under täcket. Att skriva hjälper också till att bearbeta och sätta ord på känslorna under de tunga dagarna. Kram till dig som också har dagar då du behöver gömma dig under täcket.