Längtan efter tillhörighet

Tittar på programmet "spårlöst" och blir emotionellt påverkad. Om människor som inte vuxit upp med sina biologiska föräldrar. Vad är det som väcks i mig? Jag känner så med den sökande som letar efter sitt biologiska ursprung. De kommer så nära livet, det är så äkta. De har kanske burit på en längtan under en stor del av livet om vad det var som hände? Hur ser mitt ursprung ut? Har "de" längtat efter mig? Har de, som deltar i programmet, liksom vi burit på en tomhet inom sig med alla dessa frågor? Vi får bara se de som får svar på sin undran. Vad händer med dem som inte hittar sitt ursprung och som bär på en längtan? Jag vänder på tankarna och funderar på mitt barn som aldrig kom och saknaden efter det barn som jag längtat efter att få träffa. Jag kommer i kontakt med mina känslor som jag upplever liknar de jag ser känslorna jag ser framför mig på tv-skärmen. Jag gläds med dem när de får träffa den de sökt efter. Känner lättnaden i deras bröst att äntligen få veta. Jag funderar vidare över sorgen för de som aldrig får veta och på min sorg att aldrig få möta "mitt barn",  biologiskt eller adopterat. Jag funderar över vad min längtan består av. Är det närvaron av ett barn i min närhet? Jag har barn omkring mig som ger mig mycket glädje, men ändå finns det en tomhet där. Är det känslan av att livet går vidare? Att det finns en förlängning av mig, någon som tar efter när mitt liv är slut? Jag har syskonbarn som kan ta efter av det jag lämnar vidare. Är det känslan av att tillhöra en grupp, en familj jag längtar efter? Vi är två i min familj, min man och jag. Vi har en trygghet tillsammans som vi har skapat. Vi har byggt ett liv vi båda trivs med och som jag kan vila tryggt i. Men ändå fortfarande denna längtan. Läser om Maslow och hans teori om behovstrappan (se bilden nedan). Först behöver vi tillgodose våra basbehov bestående av mat, sömn och luft. Nästa steg är att vi behöver känna oss trygga i ett hem och har ett arbete som ger oss inkomst, tredje steget är att känna gemenskap med andra. Här tror jag att vi ofrivilligt barnlösa får en tuff uppgift. Vi känner utanförskap i längtan efter en familj och som vi trodde att vi kunde välja. När vi inte lyckas med det famlar vi fram i en tomhet utan att hitta den där känslan av gemenskap och orden: jag med.  Att få möta andra i samma situation är så läkande och jag tror det är viktigt att vi håller ihop och skapar vår tillhörighet tillsammans. Då tror jag att vi kan kika framåt på livet och våra oanade möjligheter mot både självkänsla (steg 4) och självförverkligande (steg 5).  Vad tror du? Känns det för enkelt? Har du många utmaningar med din omgivning som bemöter dig med okunskap om din situation? Dela gärna med dig av dina funderingar, om du känner dig bekväm med det. Tack för att du är här och bidrar till gemenskapen och möjligheten till ett meningsfullt liv för alla oss som längtar efter en tillhörighet. Vi finns, du finns även om det kan vara svårt att förstå ibland i dagens norm.