Ett bra liv, utan skam?

Kan man skapa sig ett bra liv utan barn? Jag trodde inte att det var möjligt. Det skulle bli ett liv med kompromisser och ett ständigt utanförskap. Det är så det känns när man befinner sig i sorgen, i krisen som kommer och som går i vågor. Det är därför så viktigt att vi får ta tid till att bejaka sorgen och göra det vi behöver för att ge sorgen plats. Först då tror jag att vi kan få syn på ljuset i tunneln. Jag har just varit på en härlig semesterresa i Japan och jag njöt av tiden där. Jag kunde njuta av att planera (i 4 år), förbereda och att till slut vara i en annan världsdel. Fantastiskt att få ta del av en helt annan kultur. Det kändes skönt att bara få vara jag och göra det som jag ville göra. Även om jag för alltid bär med mig på sorgen av ett barn som jag aldrig fick träffa kunde jag njuta av semestern. Det behöver inte vara så stort som en sådan resa men nu när jag hade möjligheten att göra en sån resa ville jag tillåta mig att njuta av den friheten det innebar. Lite läskigt att släppa taget men viktigt. Jag njuter även av att sitta hemma och dricka mitt gröna favoritte (gunpowder) hela dagen och en sån sak gör att jag får energi till att bära med mig sorgen. Just nu läser jag en intressant bok "Mod att vara sårbar" av Brené Brown. Citat från boken: Ju mindre vi pratar om skammen desto större makt får den över våra liv. Det är svårt att bryta mönstret men så viktigt att inte gömma sig. Jag förstår att bilden av att vi finns måste tydliggöras för att underlätta för alla drabbade. Om vi tänker på att skam är detsamma som rädsla för att bli utanför, en rädsla för att inte höra till eller vara värd att älskas, då förstår vi också varför så många mitt-i-livet människor engagerar sig överdrivet mycket i sina barns liv, jobbar 60 timmar i veckan eller flyr in i otrohet, missbruk eller likgiltighet. Och jag förstår varför ofrivillig barnlöshet är så traumatiskt och upplevs som ett hot om utanförskap men med ingen utväg att falla ner på. Skammen skingrades i samma ögonblick som jag förstod att jag inte var ensam - att det jag upplevde var något mänskligt. Tack för att ni finns här och läser och bidrar till gemenskapen! Det kan vara mer skadligt att inte prata om en traumatisk händelse än att vara med om den. Så viktigt att vi får dela med oss av våra erfarenheter! Stor kram till er alla därute som kämpar på olika sätt! En bra dag: