En sjukdom, ett funktionshinder och en långvarig livskris

02/04/2015 20:34 Att vara ofrivilligt barnlös känns udda. De flesta har barn och vi andra finns liksom inte. Jag har läst på Wikipedia hur ofrivilligt barnlös definieras och det är ganska nedlåtande läsning. Vi anses lida av en sjukdom, ha en funktionsnedsättning och genomgå en livskris som kan vara upp till 20 år. Känn på den! Sjukdom Det räcker med ett års försök att bli gravid enligt svensk sjukvård för att bli definierad som ofrivilligt barnlös och två år enligt WHO, och det är det som är sjukdomen. Sjukvården ska prioritera behandling som andra sjukdomar. I Sverige upplever jag att vi har goda möjligheter att få hjälp till assisterad befrukning. Problemet är vad som händer sen, när hjälpen inte leder till en graviditet. Funktionshinder "Funktionshinder är den negativa aspekten av funktionstillståndet och framträder i första hand vid jämförelse med ett statistiskt normvärde".  ..."funktionshinder inte är något som en person har, utan något som uppstår i en miljö som inte är anpassad till funktionsnedsättningen och därför är funktionshindrande".(International Classification of Functioning, Disability and Health) (ICF) Jag hade rätt...vi är udda. Men jag upplever inte att jag har ett funktionshinder. Men enligt definitionen tolkar jag det som att vi i relation till alla situationer där barn finns med är funktionshindrade. "En funktionsnedsättning är en partiell eller total nedsättning av en fysiskkognitivpsykisksensoriskemotionell eller utvecklingsbetingad förmåga, eller en kombination av dessa". (Wikipedia) Att vi inte kan göra det vi skulle vilja göra, få barn, leva med eget barn... tolkar jag som en psykisk och emotionell funktionsnedsättning. Men då borde det väl finns stödgrupper för oss? Eller är det så att vi har så svårt att identifiera oss med barnlösheten att vi låter bli att söka hjälp? Ja, om vi dessutom befinner oss i en långvarig livskris kan det vara mycket motstånd vi måste passera innan vi kan gå vidare. Livskris Ofrivillig barnlöshet leder därigenom till betydande psykisk ohälsa och sänkt livskvalitet. Enligt en doktorsavhandling av Marianne Johansson https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/22380)Life after terminated IVF – experience and quality of life among men and women. Där kommer hon fram till bland annat: (i) childlessness is a central issue in life, (ii) IVF is a positive and important part of life, (iii) contact with other people is not an important issue, (iv) the hope of achieving pregnancy still exists and (v) attempts to identify other central issues in life. The essence of all constituents is 'life-grief' and expresses the grief of being childless, of not reproducing, and being unable to confirm one's relationship through parenthood. Despite having undergone unsuccessful IVF within the public health system, more than 75% lived with children 4-5.5 years later. This subgroup had a better quality of life, compared to those without children. Additional IVF treatment may result in increased quality of life. Jag känner en anledning att fördjupa mig mer i hennes studie och lära mig mer. Något jag funderar över är om personerna i studien fortfarande hoppas på en graviditet, att de inte är klara med att lämna hoppet om att få bli föräldrar och att de därför inte har behov av att träffa andra ofrivilligt barnlösa? Jag kanske får ta kontakt med författaren och fråga. En annan intervju jag läste var: http://www.villhabarn.se/content/83-Infertilitet-innebar-en-livskris Där läste jag mer om livskrisen: "Kanske handlar barnlöshetskrisen om en kronisk kris som ligger latent livet ut". "Det finns ännu inga forskningsresultat som visar vad som händer i det riktigt långa perspektivet". "Ann Lalos håller på med en sådan studie tillsammans med två andra forskare". Ännu en person jag skulle vilja kontakta och höra hur studien går. Spännande med dessa studier i ämnet och jag ser fram emot att få återkomma när jag tagit reda på mer!