En ny insikt

Jag har kommit till en insikt som känns sådär. En insikt som känns sorglig men också viktig för att komma vidare. Livet går trots allt vidare. Min insikt handlar om att mitt liv mer och mer ha kommit att utvecklats till ett liv anpassat utan barn. Jag märker att jag inte lägger ner lika mycket tid till att umgås med mina vänners barn, mina gudbarn och mina funderingar på att flytta närmare mina syskonbarn är lagt på hyllan. Mitt liv består av att leva tillsammans med min man och fylla det med saker som inte är anpassade efter barn. Jag formar ett annat liv. Är det en fas jag går igenom? Jag längtar fortfarande efter ett liv med barn men jag märker hur jag försöker hitta ett givande liv efter mina förutsättningar. På något sätt samtidigt omedvetet. Insikten kom när jag i förra veckan spenderade en vecka med min systers barn som bor 60 mil bort. De är verkligen de käraste jag har och jag vill verkligen vara med dem så mycket jag kan, men jag märkte att när vi bodde tillsammans att jag ibland kände att jag behövde egen tid och ville dra mig undan. Jag är ovan vid att det blir så intensivt när man är tillsammans dygnet runt. Jag är van att ha mycket egen tid att ta hand om mig själv. Egen tid som jag gärna skulle vilja byta ut mot barntid. Det är motstridiga känslor att inse att jag ville dra mig undan det som jag mest av allt önskar mig i livet men som jag också vet att jag aldrig kommer att få uppleva. Nu hade jag det framför mig men ändå ville jag dra mig undan. Håller jag på att komma vidare? Håller jag på att skapa ett liv på andra sidan tröskeln? Håller sorgen på att lugna ner sig och bli mer hanterbar? Håller jag på att mer stå upp för mig och det som blev mitt liv? Utan barn men ett liv med mycket annat omkring mig som får mer tid. Börjar jag få perspektiv?  Det är så svårt att släppa taget till längtan efter barn att jag inte inser att jag håller på att göra det. Jag är så tacksam att jag har fått spendera ännu en semestervecka med mina kära syskonbarn. Att få se en liten tjej och kille som varje morgon stod i dörröppningen till vårt sovrum, hoppade upp i sängen och sa att nu måste vi gå upp.  Det är en härlig start på dagen även om klockan är sju. Det är underbart att få ta del av deras idérikedom och att få stå bredvid när de upplever något för första gången med en inlevelse som jag önskar att jag kunde bli bättre på. De är de bästa på att vara närvarande i varje stund och uttrycker allt de känner. Där har jag mycket att lära av dem. När man har barn är det så självklart vad man lever för men när man inte har barn är det så svårt att inse att man lever för sig själv. Tänk all kärlek vi har burit på i vår längtan till ett eget barn. Tänk att kunna ge all den kärleken till sig själv.   Att leva ett liv utan barn ger också andra möjligheter som kan vara fantastiska. Om man låter sig njuta av det.  Jag vet att det kan vara en utmaning, men vad ska vi göra? Vi fick det här livet och vi bär med oss vår sorg. Men vi kan också skapa ett liv som kan fylla en annan sorts glädje. Snart kommer jag att få uppleva Japan under tre veckor.  En resa som har planerats för under en längre tid och som nu är nära. Det är också ett sätt att komma vidare och få något annat att fokusera på, ett projekt att planera och längta efter. Många tankar kretsar kring en sådan resa. Borde jag ha lagt tiden och pengarna på att vara mer med mina syskonbarn för att leva tillsammans med dem och "besöka" det liv jag längtar efter? Försöker jag kompensera för den orättvisa barnlösheten känns för mig genom att göra saker jag inte skulle ha kunnat göra om jag hade barn? Eller är det bara så att jag njuter av det liv jag har med de möjligheter det ger mig? Är det ok att njuta av ofrivillig barnlöshet? Det känns verkligen märkligt och jag är nog inte riktigt där än så att jag kan uttrycka det själv men jag vet att jag kommer att njuta av semestern. Och ja, jag kommer att leta bland butikerna efter små japanska motorcyklar och bilar till den tvååriga och biltokiga Bror och ja, jag kommer att ta med mig minst en Hello Kitty till fyraåriga Ida. För det hjälper mig att bearbeta min sorg och jag är så tacksam över att de finns och hjälper mig att komma vidare.