Depression

Läser i dagens DN om att även pappan kan drabbas av depression efter att barnet har fötts men att det tas väldigt liten hänsyn till hur papporna mår genom graviditet, förlossning och spädbarnstiden. Det kan i sin tur leda till att papporna känner sig utanför och osynliga i föräldraskapet. Det är självklart viktigt att detta synliggörs så att mammorna får avlastning och att de kan hjälpas åt på ett så jämlikt plan det går. MEN.... Hallå! Vem tänker på oss? Någon? Att drabbas av ofrivillig barnlöshet är definierat som en sjukdom: "Enligt regeringens proposition "Prioriteringar i hälso- och sjukvården" från 1996 ska sjukvården prioritera behandling av ofrivillig barnlöshet på samma sätt som behandling av andra skador och sjukdomar", ett funktionshinder och livskris: "Ofrivillig barnlöshet kan orsaka en långvarig livskris. Vid psykiska trauman som orsakar en krisreaktion är det vanliga att krisen efter några veckor går vidare till bearbetningsfas och nyorientering, men vid ofrivillig barnlöshet kvarstår krisreaktionen ibland så länge som 20 år efter avslutad behandling. Ofrivillig barnlöshet leder därigenom till betydande psykisk ohälsa och sänkt livskvalitet". Källa:wikipedia Jag tror inte att den någonsin försvinner utan att den är något som vi får försöka leva med så gott vi kan. Det svåra för oss är att vi triggas av omgivningen konstant. Men vi har aldrig fått någon plats att synas på. Inget som bekräftar vår sorg. Det finns idag ingen beredskap för att ta hand om den sorgen som vi drabbas av och blir deprimerade av. Jag tror att det beror på att den är så skambelagd att de flesta inte ens orkar prata om den och då är det svårt att bearbeta den. Men tänk om vi kunde börja synas lite här och där som en del av samhället. Tänk vad det skulle kunna underlätta för de som drabbas att förstå att de inte är ensamma. Kunde nyligen läsa om att Klara Zimmergrens bok: "Längtan bor i mina steg" ska bli film. Det tycker jag är fantastiskt men min undran är hur slutet kommer att bli. Slutar den med att de lever utan barn eller slutar den med att det till slut kommer ett adoptivbarn. Klarar "man" av en film utan att det blir barn till slut? Klara "man" av att se oss som försöker leva ett liv med sorgen efter ett barn som aldrig kom? Var i veckan på Sophiahemmets fertilitetsavdelning för att prata med personalen där om hur det är att hamna på andra sidan. Det blev ett fint möte och de var väldigt nyfikna på vad de kan göra för oss. Framförallt undrade de när i processen av misslyckade fertilitetsbehandlingar vi är mottagliga för information om att det finns ett forum för de som aldrig lyckades. Där och då är man i en sån chock och vill fundera på andra alternativ så man kanske tar illa upp om man får en sån information. Men jag tror ändå att jag hade velat veta att det fanns. För en sådan typ av information kanske det aldrig finns ett bra tillfälle? Så länge jag ser ett barnlöst liv som den värsta katastrofen kan jag inte sluta hoppas. Så jag klamrar mig fast vid minsta lilla hopp så länge jag kan. Kanske hade det varit tryggt att veta att jag inte var ensam, speciellt om jag drabbas av en depression. Skulle vara väldigt tacksam om du ville dela med dig av dina tankar kring detta! Om du inte vill lämna en kommentar här maila gärna mig på lndmalm@gmail.com