Att simma genom sorgen

Idag tänker jag mycket på sorgen. Hur är det möjligt att gå vidare när hoppet om ett barn börjar släpp taget? Sorgen kommer och går men den finns ständigt vid min sida som ett minne av det barn jag aldrig fick möta. Det sägs att sorg är som havet och kommer i vågor. Ibland är det lugnt men ibland kommer det stora vågor och sköljer över mig. Men jag kommer upp till ytan varje gång och jag lär mig simma bättre för varje gång. Jag tror det är så vi alla mer eller mindre hanterar tuffa händelser i livet. För varje gång vi få kontakt med det jobbiga så blir vi bättre på att hantera det. Jag måste prata om det. Jag vill prata om det. Jag vill att vi få börja ta plats någonstans i samhället, i livet. Att få se hur andra har gått vidare med sina liv när det inte blev barn. Någonstans måste vi börja. Tack för att du är här och läser och tack till er som kommenterar. Ni är alla viktiga för mig! Ni får mig att känna att vi är i en gemensamhet. Att jag inte är ensam. Att jag delar sorgen med så många fler. Vi finns därute överallt. När jag tittar på ett tv-program som cancergalan och ser hur de drabbade tackar sina barn för sitt tillfrisknande blir jag både rörd och sorgsen. Hur kommer det gå för mig om jag blir sjuk igen? Vi som inte har barn, som inte har ett barn att leva vidare för hur tar vi oss vidare? Jag vet att vi kan det. Vi kan skapa oss en värld med andra människor omkring oss som betyder mycket för oss. Andra barn som behöver oss och som vi kan få ha en viktig roll för, men först måste vi få sörja innan vi orkar vara starka igen. Kanske finns det redan något barn i din närhet som behöver dig? Någon som kan väcka något i dig och som kan få dig att vilja kämpa för att få ett så bra liv du kan?  Någon som kan hjälpa dig att bli bättre på att simma? Barn är kraftfulla och bra på att sprida kärlek.