Att höra till

Peter Strang kom nyligen ut med en bok "Att höra till". Där skriver han om att den ofrivilliga ensamheten är förenad med stress, oro och ångest. För mig låter det precis som med den ofrivilliga barnlösheten. Den ensamheten som uppstår när vi inte få vara med i samhällets norm om att vara en familj med barn kan leda till utanförskap med stress, oro och ångest. Peter beskriver ensamheten som ett hot som vi gör allting för att undvika. Kan det vara en av anledningarna till att de flesta ofrivilligt barnlösa undviker att komma ut med sin situation och försöker undvika att prata om det? Många kan känna en skam över sin situation och kanske hellre lever med sin sorg djupt undanstoppad?  Kan det vara så att vi som är drabbade av ofrivillig barnlöshet, vi som aldrig fick vara med i den stora samhällsgruppen som ser till att livet går vidare och som så gärna hade velat vara med i alla sammanhang som fokuserad på familjen, döljer vi vår situation så mycket vi kan för att slippa sticka ut och vara ofrivilligt annorlunda? Vi skiljer oss från normen och är en liten grupp men vi behöver varandra, tror iallafall jag. Vi har förlorat ett sammanhang och hamnat i utanförskap, vi behöver höra till. Hälsan hos dem som genomgått IVF är sämre hos dem utan barn än de som till slut fick barn. Slutsatsen är att vi behöver stöd! Det är svårt att gå vidare och hitta nya mål i livet. Det är smärtsamt att lämna hoppet om barn och vi är ensamma med vårt misslyckande. Vi lever ofta i en parrelation men vi är ensamma med vårt utanförskap i samhället. Tack för att du har hittat hit och läser mina tankar. Skönt att inte vara ensam!