Att acceptera barnlösheten

Det är svårt att acceptera den ofrivilliga barnlösheten när jag inte vill acceptera den. Hur ska det gå till? Har jag accepterat den? Ibland tror jag det, men ibland inte. Det är att acceptera ett utanförskap på livstid. Hur skulle jag kunna vilja det? Ibland känner jag att kroppen någonstans har accepterat läget och jag försöker se framåt mot andra möjligheter som helt plötsligt har öppnat sig. Men lika ofta känns det som jag lever i en bubbla av förnekelse. Att hitta nya mål i livet är min strategi för att komma vidare och jag leker med tanken att jag gör något helt annat. I tankarna skapar jag ett nytt liv någon annanstans och funderar på om jag ska flytta och i så fall var. Ska jag starta ett B&B på landet och leva mer för en dag i taget? Det känns iallafall skönt att ha dem tankarna för det lindrar sorgen. För en tid sedan fyllde min systerson 1 år och jag gick i leksaksaffärer och barnklädesbutiker för att köpa presenter till honom. Det gav mig en tillfredsställelse då det hjälpte mig att få utlopp för en del av mina egna förödmjukade moderskänslor. Att få vara med min syskonbarn hjälper mig i mitt sorgearbete och jag tar tillvara på alla tillfällen vi får vara tillsammans eftersom de bor 60 mil ifrån mig. Kanske är det dit jag kommer att flytta? Att vara med dem är förstås också en ständig påminnelse om vad jag inte har, men glädjen att vara med dem är större.